Monthly Archives

april 2018

Nytt liv hos växtgänget i fönsterkarmen

I veckan har jag gjort allt för att 1. inte prokrastinera, och 2. inte skriva examensarbete, alltså på samma gång. Men på något sätt vinner alltid nummer 2, och jag har så svårt att sitta med examensarbetet att det är löjligt. Jag vet ju att jag kan, det är bara det att jag har så svårt att koncentrera mig. Men, till ämnet. När nummer 2 vinner, så händer det i alla fall då och då att jag faktiskt gör något produktivt och inte bara scrollar på telefonen eller datorn i ren ångest. Som nu i början av veckan!

Som att plantera om alla växter i behov av lite näring inför våren! Jag samlade hela gänget på golvet. Eller ja, stora delar av gänget, här fattas kanske drygt en fjärdedel. Och så satte jag igång.

En hel hög med växter har dött över vintern, och det kanske nästan var tur, för krukorna tog precis slut så en stackare inte fick någon. Trots mina senaste små loppis-inköp (som jag ska visa så snart jag hunnit fota!). Ni ser ju här på bilderna ovan att det är lite… skralt med livskraft hos vissa. Som min stackars avokado som torkade ut och sen började skrumpna ihop, trots livliga försök att rädda den. Eller ett av palettbladen som inte ville mer. Fast den fick jag sticklingar på, som fått krukor, så det är ju luuuugnt!

Faktum är dock att det tog sån tid, att när jag var lite drygt halvvägs (efter två och en halv timme), fick jag sluta för dagen. Jag skulle hämta en växt jag tingad i Växtgäris, och sprang bort för att fixa det.

I tisdags satte jag igång igen! Allting låg framme på golvet utom jorden och tidningspappret som jag plockat undan. Jag behövde bara plocka fram några fler krukor! Kom då på att jag hade just ett gäng loppiskrukor jag skaffat mig för ändamålet nya sticklingar, och gick och hämtade dem. Så många, fina mini-krukor! Alla kostade mellan 5 och 10 kronor styck, score!

Och så fick ett stort gäng platser i nya krukor. En liten överlevare från min fina Peperomia Raindrop, som inte riktigt vill ta sig. Moderplantan bara hänger – vill inte bli vattnad, vill inte torka ut mer. Fattar ingenting, men den här lilla överlevaren tog sig igenom tripsen och verkar fortfarande trivas! En ny Kroton (tredje och sista försöket), fick en plats i en glasvas från IKEA, i brist på stora krukor, och två små sticklingar som vuxit rötter på tvären fick plats i den minst, lägsta krukan. En femma på Erikshjälpen, och den har så fin glasyr och små fötter!! Gulligaste jag vet.

Sen stod de där, halva gänget, på golvet, och på de olika stegen som är vår halvbyggda tv-bänk. I nya krukor, gamla krukor, och nygamla krukor. Men nu står nästan allihop i fönstret faktiskt. Jag dammade av, organiserade om och när jag räknade ihop allt fick jag det till 30 växter i vardagsrumsfönstret. Och då fick några platser i bokhyllan och på soffbordet. Sammanlagt planterade och planterade jag alltså om 35 växter! Galet. Tur att det var nästan alla, för nu behöver jag inte gå igenom det här på ett tag till, haha.

Hur brukar det bli när ni planterar om? Lika kaosigt som hos mig? Eller är ni superduktiga på att inte få jord överallt och ingenstans?

18 april, 2018 by

Om en kort utflykt till Bulltoftaparken

Hej på er! Det har börjat bli lite enklare att skriva här igen, och det är ju kul! Jag insåg när jag satt med bilderna igår, att jag har fotat med kameran 8 dagar i rad, och bröt det först nu i söndags. Första gången på länge det är så många dagar, och det känns bra i magen. Kanske är det ljuset, kanske är det våren, kanske är det allt som blommar nu. Eller så är det något som har fått mig att bli sugen på det igen bara, det är också helt okej. Oavsett vad, så är kameran rolig igen, helt enkelt!

En av de här 8 dagarna i följd, tog jag och Eric oss ut till Bulltoftaparken. Den ligger i norra delarna av Malmö, och vi hade aldrig varit där innan, bara åkt förbi med bussen på väg ut mot Torup och bokskogen (som jag skrev lite om här och här). Den här gången (som så många andra gånger), gällde det Pokémon GO, och ett näste av en specifik Pokémon vi ville åt. Så sagt och gjort, vi åt lunch och hoppade på bussen!

Väl ute vid parken möttes vi först av tre fält av vita, underbart vackra blommor. Jag, med kameran i högsta hugg, hoppade ner bland dem och försökte fånga bin och fjärilar och lekte med skärpedjupet som jag brukade göra förr. När fotandet var en upptäcktsfärd och inte ett ”måste”. Så roligt att tänka utanför boxen med bilderna igen, att konstant testa olika vinklar, leka med ljuset.

Vidare gick vi runt ett halvt varv i parken. Där är så fint! Inte super just nu kanske, men i sommar kan jag tänka mig att det är magiskt. Ett par dammar, nån liten bäck, lite höjder att promenera kring på och gräsområden mellan skogsområden. Inte så att det är någon skog direkt, men det är verkligen en av Malmös finaste parker! Och jag har besökt nästan alla nu.

Eric ville lite motvilligt ställa upp på att bli fotad, hehe.

Sen var det dags att ta sig hemåt. Vi hoppade av bussen på Värnhem för att promenera sista biten.

Vidare genom Rörsjöparken och så svängde vi av hemåt, förbi St Knut och sen var vi hemma igen!

Där fixade vi i ordning fruktsallad av gårdagens torget-inhandling och åt med vit choklad-glass, innan det var dags för mig att plugga järnet igen. Och så var den söndagen slut! En fin söndag, och en av årets hittills varmaste dagar. Vi gick utan jackor och svettades ändå. Så himla vårigt och bra bara!

Och nu ska jag återgå till mitt skolarbete, och se till att börja skriva på mina intervjufrågor. För på torsdag gör jag min första intervju, minsann!

17 april, 2018 by

Vårtecken och en välbehövlig strandpromenad

Våren har kommit till Malmö! Som alla jag följer på sociala medier redan har skrivit minst en gång var. Dels i början av mars, men också nu sen i helgen när det var 17 grader varmt och strålande sol. Men det är så härligt, att jag orkar inte ens bli irriterad på bristen av andra intressanta ämnen som kan gå förlorade i hypen över vårsolen och värmen.

Som jag skrev om igår, så är ångesten stor just nu. Mest av allt på grund av det här jäkla examensarbetet. Min handledare kanske inte riktigt tror på att jag kommer klara detta, eftersom jag redan ligger nästan tre veckor back på grund av en jäkla omtenta (och ångesten och uppskjutar-syndromet). Men jag vill så så gärna visa att jag visst kan, att det kommer gå, och att allting kommer lösa sig. Kanske allra mest för att bevisa för alla att det går. Och för att ämnet jag har valt för mig själv får mig exalterad varje gång jag börjar läsa om det eller pratar med någon om det, haha.

Så efter min handledning tog jag en buss ut till Ribersborg och stranden. Inte nödvändigtvis för naturen så mycket som för att spela lite Pokémon GO, men i slutändan blev det mest promenaden som gav mig något ändå. Men så såg jag, precis som i helgen, mitt bästa vårtecken! Tusenskönor som börjat blomma i gräsmattorna. Ett av mina starkaste barndomsminnen från mammas jobb, och det känns alltid så bra när de börjar blomma igen.

Nere vid stranden var det nästan löjligt blåsigt, och jag hade svårt att inte blåsa iväg från och till. Men de här vackra, torkade vass-stänglarna (?) blåste så fint i vinden. Och med Turning Torso i bakgrunden kunde jag inte låta bli. Lite lagom turist-töntigt och samtidigt lite Malmöromantiskt, haha.

Men jag tog mig i alla fall över hundfältet där några enstaka hundar sprang runt sina ägare och varandra, och ner till strandkanten. Där stannade jag en stund och hittade en sten jag plockade med mig. Någonstans där tänkte jag att den stenen skulle få bli en sorts symbol för min ångest. Jag är normalt sett verkligen ingen symbolisk person, och tycker oftast det känns mest flummigt. Men den där stenen alltså. Höll den i handen länge, länge, och nu ligger den i min vänstra jackficka. Och jag tror den kommer skänka mig lite tröst i jobbiga situationer i alla fall.

Och så satte jag mig en stund bland stenarna bakom en kulle, så att vinden inte tog i riktigt lika starkt. Där satt jag en stund och filosoferade om färgerna på vattnet, om gräsandshonan som simmade en bit bort, och annat som kändes viktigt att fundera på i den stunden. Lugnade ner mig, andades havsluft och rörde vid vattnet med fingertopparna och kände lukten av ett riktigt salt hav. Som jag älskar den lukten. Som den betyder hemma för mig. Vill aldrig bo såhär långt från havet igen. Och då är det ändå bara någon kilometer bort genom staden.

Skrev såhär i telefonen: ”Hur vattnet vid kanten av havet är som en sicksackig version av himlen. Med ljusare blå som blir successivt mörkare ut mot horisonten, som himlen blir mörkare närmre atmosfären.”

Idag är en ny dag, och jag ska försöka ta tag i examensarbetet på riktigt. Förhoppningsvis hittar jag precis den där källan jag letat efter, som passar mitt arbete perfekt. Annars får jag fortsätta leta. Tills det blir bra, och jag bevisar att jag kan minsann göra detta. Det ska gå. *intalar mig själv*

12 april, 2018 by

Ångest, växter och examensarbete

Som rubriken ändå sammanfattar livet rätt bra just nu. Ångest, växter och examensarbete. Jag vet dock inte riktigt i vilken ordning de kommer, men de hänger minst sagt samman. Examensarbetet drog igång för lite drygt två veckor sen, och jag har nog aldrig gjort något som är så svårt. Inte för att det i sig är svårt, jag fattar hela grejen med att söka information och att ”forska” i ett ämne. Det svåra för mig är framförallt två saker – att inte skjuta upp saker utan göra dem direkt, och att min ångest kickar i och får mig att tro att jag inte kan något, för att jag får tillbaka kritik från min handledare.

Och när en mår dåligt, då får en försöka göra något åt det! Eller ja, i vanliga fall händer det att jag låser in mig själv hemma, binge-watchar serie efter serie och slutar ta hand om mig själv. Men jag försöker i alla fall att bli lite bättre på att hantera ångest-känslorna. Så idag, efter att ha sett att TrädgårdsPaletten (har tipsat om dem här) hade fått in en växt jag letat efter sen jag fick veta att den existerade, bestämde jag mig för att växter = terapi. Och jag behövde vistas en stund i ett växthus fullt av dem, och unna mig några trots skral budget den här månaden.

Sagt och gjort! Efter en timmes peppande (sjukt jobbigt att ta sig utanför dörren ibland), traskade jag bort till bussen. Prickade perfekt i tid, för den kom rullandes in vid hållplatsen bara en minut efter jag kom dit! Timing is everything. Så jag hann med en buss tidigare vidare ut mot Paletten. Väl där traskade jag runt och letade efter just den växten jag skulle ha – Gullranka N’Joy.

På vägen råkade det dock eh… hamna lite annat i korgen också. Som en liten Rosenstänk, en Gullranka Neon, en Falsk Aralia, en Kroton (för att de båda tidigare har råkat dö i uttorkning…), och en liten bladkaktus av nån sort, som jag ser fram emot att se hur den blir i framtiden!

När jag tänker på hur växter verkligen kan bota ångest, blir jag lycklig i själen. Att det kan vara så enkelt att lugna ner sig lite, genom att pilla bland blommorna. Att se något växa, att ta hand om något. Att plocka bort torra blad, vattna, pyssla om och ta sticklingar. Att något så litet kan göra så otroligt mycket. Jag blir genuint lycklig i själen av att vara med alla mina växter.

Målet är att återigen ha minst 1 per kvadratmeter lägenhet. Jag lyckades innan tripsen kom. Nu är det dags att nå målet igen, med sticklingsbyten och så få nya inköp som möjligt! Krukor på 2hand helst, men det är lite svårare… Jag vill omge mig med växter igen, och den här gången lite långsammare. Och med större noggrannhet för att inte tappa greppet och få in mer ohyra igen. Var den nu kom från från första början.

Hur ser ni på det där med växter som ångestdämpning? Stämmer det in på er också?

11 april, 2018 by