Monthly Archives

maj 2018

En update från livet, om bloggen och sånt där ni vet

Jaha, här sitter jag och bloggar, i realtid för första gången på evigheter. Eller ja, bloggar alls för första gången på evigheter. Men det är först nu jag har känt att jag verkligen har haft både tid och ork och vilja att skriva här alls. Några gånger har jag börjat redigera bilder och insett att jag inte tycker att det är så roligt alls att redigera bilderna. Eller snarare, att jag tycker det är såååå tråkigt att spara dem. Kanske gör jag bara saker för komplicerade, men det tar tid, och tiden tar ork, och sen tröttnar jag halvvägs och bara slutar.

Bilderna i det här inlägget är från min telefon, och är från när vi var i Paris i början av maj, jag och Eric. De bilderna har jag inte ens fört över till datorn än, men när jag orkar gå igenom dem lovar jag att posta dem här. För på något sätt vill jag fortfarande hänga kvar här inne. Det är så fint att få dela med sig av en del av sitt liv, och det vill jag fortsätta med. Fast kanske på nya, helt andra villkor, än jag gjort det innan. Jag kan ju erkänna redan nu att det här kommer bli ett ganska långt inlägg, så orkar du inte läsa allt förstår jag det, och hoppas att du kanske vill läsa nästa eller bara titta på bilderna, det är helt okej.

Så vad har hänt sen sist då? Sist jag bloggade var den 18 april. Det har alltså gått över en månad sen det sist kom upp något här. För det första är jag mitt uppe i mitt examensarbete. Som jag inte blivit klar med i tid för att skicka in och opponera på under första tillfället, som de som är färdiga gjorde nu i veckan. I stället kommer jag fortsätta skriva över sommaren, och sen är jag förhoppningsvis klar i augusti, med hela alltet.

Examensarbetet gick nog fel redan från början. Det var så löjligt svårt att komma på vad jag ens ville skriva om, vad som kändes viktigt och intressant nog att verkligen fördjupa sig i. När jag skickade in min projektskiss var den så luddig och svårjobbad att jag fick skriva om den. När det var gjort låg jag redan två veckor back av sammanlagt 8 veckors arbete innan slutinlämning för opponering. Sex veckor att göra alltihop gick helt enkelt inte, framförallt inte när en av de veckorna skulle spenderas i Frankrike.

Så nu ska jag försöka ta nya tag och göra detta. För om mindre än ett år är jag förhoppningsvis färdig förskollärare, och jag vill så gärna bli färdig. Det hade gjort allt så mycket lättare, och jag ser fram emot att faktiskt hitta ett jobb där jag trivs. Snart, snart, snart.

Frankrike däremot var… Fantastiskt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Den här resan var alltså vår julklapp från Erics föräldrar. Erics morfars bror bodde i Frankrike stora delar av sitt liv, och tillsammans med sin fru och dotter ägde han ett hus på Franska landsbygden, i Bourgogne. Han lever tyvärr inte längre, han dog året innan jag och Eric blev ihop, men huset finns fortfarande kvar i familjens ägo. Resan skulle alltså först gå dit, tillsammans med Erics föräldrar som skulle stanna första helgen, och sen skulle jag och Eric åka in till Paris med Thalia, som bor där. Komplicerad familjesituation? Lite. Men Thalia är närmre oss i ålder än Erics mamma, så vi brukar kalla henne för Erics kusin. Så i hennes lägenhet skulle vi i alla fall bo i några dagar innan vi skulle hem igen.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle uppskatta Frankrike. Maten, visst, men jag tänkte att jag nog skulle tycka att framförallt Paris var lite jobbigt. Så fel jag hade! Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg åt detta, och det lär jag nog göra förr eller senare också, men tills nu räcker det med att jag säger att jag verkligen föll för Paris, men framförallt för Bourgogne. Så vackert, och precis allt jag älskar. Kanske minus att jag inte förstår vad folk säger, hehe.

Men det är inte Frankrike det här ska handla om, det är bara en viktig del i tiden jag varit borta från bloggen. Den veckan var den bästa jag haft på länge, även om det självklart är så att allt inte var perfekt hela tiden.

För här kommer vi in på det som jag börjat inse de senaste veckorna. Eller kanske de senaste åren, men framförallt de senaste veckorna, de senaste dagarna. Jag är så intryckskänslig att jag har svårt att sortera alla intrycken. Och när det blir för mycket kan det vara minsta lilla skitsak som gör att jag bara bryter ihop. I Paris blev det en macka som blev fel, och det tog en timme innan jag hade lugnat ner mig, trots solnedgången längs med Seine.

Intryck är skitjobbiga, och det blir värre ju tröttare och mer stressad jag är. I Paris blev det beslut + intryck + människor överallt, och det funkade sådär. Eller ja, det funkade bra tills det blev för mycket. Vilket inte hände mer än en gång på grund av att vi tog det otroligt lugnt och bara gjorde det vi verkligen var sugna på.

Och intrycken finns såklart här i Malmö också. Men också på internet. Konstanta intryck. Överallt, och det är svårt att undvika dem så ofta som jag skulle behöva. I Malmö kan jag stanna i lägenheten, undvika att gå ut och lägga mig i soffan och titta på serier. Det är intryck, visst, men inte lika påträngande som det jag inte kan välja själv. Och det har jag också gjort de senaste veckorna. Inte så mycket mer än det alls.

Förrän igår. Och en söndag för snart två veckor sen, när vi åkte till Eslöv för att umgås med Erics föräldrar som passade hans småkusiner. Men igår var jag utanför lägenheten i flera timmar, och det var så skönt. Att träffa klasskompisar, att umgås, att vara ute i den olidliga värmen, att äta glass och promenera dit och hem. Att få umgås med någon annan än Eric. Jag var inte ens trött, trots konstant umgänge i runt 6 timmar, något som är rätt ovanligt för mig.

Så vad är det jag försöker komma fram till egentligen? Jag tror jag har satt fingret på det själv, men att det inte riktigt framgått än. Jag är trött på alla intryck som jag inte får välja själv. Jag måste ha lugn och ro, och jag måste ge mig själv möjligheten att vila hjärnan från det som jag inte behöver göra. Det jag inte vill göra.

Och det jag inte vill göra, det är att hänga så mycket på sociala medier längre. Det tar tid, det tar ork och det ger framförallt inte så mycket. Jag trodde att det var en bra idé att starta ett växtkonto på instagram, för att dela med mig av mina växter. Det tog bara mer energi, mer ork, och tid jag inte hade. Jag följer 305 konton på instagram, växtkontots borträknade, och jag vill inte det mer. När jag startade gav jag mig själv en gräns på 100 stycken, som sakta blev till 150. Det gick an, men nu? Helt plötsligt inser jag att jag inte ens vet om vilka alla jag följer är. Jag har ingen koppling till dem, utan de är personer jag följt i stunden utan att överväga varför.

Samma sak med min inkorg till mejlen. Herregud. I och med GDPR så kunde Unroll.me inte leverera sin tjänst i EU längre, och helt plötsligt var min mejlkorg FYLLD med mejl igen. Jag har rensat det mesta, men jag inser ju själv att jag behöver pausa en hel del av det jag inte ens ville titta på innan, utan bara ha kvar för säkerhets skull.

Planen är nu att gå ur några grupper på Facebook som inte ger mig något längre. Att rensa min instagram – rätt brutalt hårt. Att avfölja bloggar jag inte ens vill läsa längre. Att faktiskt ge mig själv lugn och ro och en känsla av att varje mejl jag får faktiskt ger mig något, eller handlar om något viktigt.

Ett annat steg på vägen, är att vi pratar om att flytta hem. Helst inom två år. Om allt går som planerat, om jag är färdig och Eric är färdig, och vi har råd att skaffa något hemma, eller i alla fall lyckas få en ordentlig hyresrätt, så flyttar vi hem. Till lugnet. Till familjen. Till den staden jag alltid trodde att jag skulle fortsätta hata. Men att acceptera att jag vill ha en lugn plats att bo på är ett steg på vägen, och det har verkligen lugnat mig. I Falkenberg finns det mesta jag vill ha. Långt, långt ifrån allt, men där finns det som jag verkligen behöver. Lugn och ro.

Ett tredje steg på vägen är att ta tag i skolan igen. Att ge skolan den prioritet jag vill att den ska ha. Att skriva färdigt mitt examensarbete, göra ett par omtentor som drar mig bakåt, och att göra min sista hela termin innan examen. Att göra min sista kurs som jag måste göra om, och sen jobba. Jobba, spara pengar, flytta hem igen. Med nya erfarenheter, och förhoppningsvis med en bestämd känsla av att det är precis vad jag vill då också.

Varför skriver jag det här då? Varför just här på bloggen, och till er som läser? För att jag måste få ur mig det här innan jag går vidare. För att jag vill ha en öppen dialog med er fantastiska människor som läser här, och som har lärt känna mig genom den här plattformen.

Men också för att det är lättare att faktiskt göra saker, när andra vet om att man tänker göra dem. Det är så mycket svårare att hoppa över, skjuta upp och undvika saker, när andra vet att man ska göra dem. Oavsett om det är ens bästa vän eller en främling på internet.

Så nu skriver jag det här igen. För att jag ska komma ihåg det, för att ni ska kunna förstå, och för att jag själv förstår bättre när jag skriver ut det jag tänker på. När jag formulerar mina tankar i skrivna ord. Nu gör jag det här.

Rensar mina sociala kanaler. Skickar iväg de mejl jag borde skicka. Söker jobb i vikariebanken. Skriver mitt examensarbete och mina omtentor över sommaren. Och glömmer för allt i världen inte av att njuta lite samtidigt. För det är trots allt sommar, och sommarlovet (om än inte så lovigt) är det bästa jag vet. Det här blir mitt sista. Och det vill jag njuta av.

Jag vet inte exakt vad som kommer att hända med bloggen. Kanske tröttnar jag en dag och slutar blogga helt. Kanske blir det en daglig vana som inte nödvändigtvis tar timmar varje dag för ett enda inlägg. Vi får se, men jag hoppas att du stannar. Ja, just du. Som orkade läsa ända hit, som la din tid på att läsa mina förvirrade och osammanhängande ord om vad som pågår i mitt liv just nu.

Tills vi hörs igen – tack för att du läser min blogg. Nu ska jag fanimej rensa min instagram.