Browsing Category

Jag

En update från livet, om bloggen och sånt där ni vet

Jaha, här sitter jag och bloggar, i realtid för första gången på evigheter. Eller ja, bloggar alls för första gången på evigheter. Men det är först nu jag har känt att jag verkligen har haft både tid och ork och vilja att skriva här alls. Några gånger har jag börjat redigera bilder och insett att jag inte tycker att det är så roligt alls att redigera bilderna. Eller snarare, att jag tycker det är såååå tråkigt att spara dem. Kanske gör jag bara saker för komplicerade, men det tar tid, och tiden tar ork, och sen tröttnar jag halvvägs och bara slutar.

Bilderna i det här inlägget är från min telefon, och är från när vi var i Paris i början av maj, jag och Eric. De bilderna har jag inte ens fört över till datorn än, men när jag orkar gå igenom dem lovar jag att posta dem här. För på något sätt vill jag fortfarande hänga kvar här inne. Det är så fint att få dela med sig av en del av sitt liv, och det vill jag fortsätta med. Fast kanske på nya, helt andra villkor, än jag gjort det innan. Jag kan ju erkänna redan nu att det här kommer bli ett ganska långt inlägg, så orkar du inte läsa allt förstår jag det, och hoppas att du kanske vill läsa nästa eller bara titta på bilderna, det är helt okej.

Så vad har hänt sen sist då? Sist jag bloggade var den 18 april. Det har alltså gått över en månad sen det sist kom upp något här. För det första är jag mitt uppe i mitt examensarbete. Som jag inte blivit klar med i tid för att skicka in och opponera på under första tillfället, som de som är färdiga gjorde nu i veckan. I stället kommer jag fortsätta skriva över sommaren, och sen är jag förhoppningsvis klar i augusti, med hela alltet.

Examensarbetet gick nog fel redan från början. Det var så löjligt svårt att komma på vad jag ens ville skriva om, vad som kändes viktigt och intressant nog att verkligen fördjupa sig i. När jag skickade in min projektskiss var den så luddig och svårjobbad att jag fick skriva om den. När det var gjort låg jag redan två veckor back av sammanlagt 8 veckors arbete innan slutinlämning för opponering. Sex veckor att göra alltihop gick helt enkelt inte, framförallt inte när en av de veckorna skulle spenderas i Frankrike.

Så nu ska jag försöka ta nya tag och göra detta. För om mindre än ett år är jag förhoppningsvis färdig förskollärare, och jag vill så gärna bli färdig. Det hade gjort allt så mycket lättare, och jag ser fram emot att faktiskt hitta ett jobb där jag trivs. Snart, snart, snart.

Frankrike däremot var… Fantastiskt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Den här resan var alltså vår julklapp från Erics föräldrar. Erics morfars bror bodde i Frankrike stora delar av sitt liv, och tillsammans med sin fru och dotter ägde han ett hus på Franska landsbygden, i Bourgogne. Han lever tyvärr inte längre, han dog året innan jag och Eric blev ihop, men huset finns fortfarande kvar i familjens ägo. Resan skulle alltså först gå dit, tillsammans med Erics föräldrar som skulle stanna första helgen, och sen skulle jag och Eric åka in till Paris med Thalia, som bor där. Komplicerad familjesituation? Lite. Men Thalia är närmre oss i ålder än Erics mamma, så vi brukar kalla henne för Erics kusin. Så i hennes lägenhet skulle vi i alla fall bo i några dagar innan vi skulle hem igen.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle uppskatta Frankrike. Maten, visst, men jag tänkte att jag nog skulle tycka att framförallt Paris var lite jobbigt. Så fel jag hade! Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg åt detta, och det lär jag nog göra förr eller senare också, men tills nu räcker det med att jag säger att jag verkligen föll för Paris, men framförallt för Bourgogne. Så vackert, och precis allt jag älskar. Kanske minus att jag inte förstår vad folk säger, hehe.

Men det är inte Frankrike det här ska handla om, det är bara en viktig del i tiden jag varit borta från bloggen. Den veckan var den bästa jag haft på länge, även om det självklart är så att allt inte var perfekt hela tiden.

För här kommer vi in på det som jag börjat inse de senaste veckorna. Eller kanske de senaste åren, men framförallt de senaste veckorna, de senaste dagarna. Jag är så intryckskänslig att jag har svårt att sortera alla intrycken. Och när det blir för mycket kan det vara minsta lilla skitsak som gör att jag bara bryter ihop. I Paris blev det en macka som blev fel, och det tog en timme innan jag hade lugnat ner mig, trots solnedgången längs med Seine.

Intryck är skitjobbiga, och det blir värre ju tröttare och mer stressad jag är. I Paris blev det beslut + intryck + människor överallt, och det funkade sådär. Eller ja, det funkade bra tills det blev för mycket. Vilket inte hände mer än en gång på grund av att vi tog det otroligt lugnt och bara gjorde det vi verkligen var sugna på.

Och intrycken finns såklart här i Malmö också. Men också på internet. Konstanta intryck. Överallt, och det är svårt att undvika dem så ofta som jag skulle behöva. I Malmö kan jag stanna i lägenheten, undvika att gå ut och lägga mig i soffan och titta på serier. Det är intryck, visst, men inte lika påträngande som det jag inte kan välja själv. Och det har jag också gjort de senaste veckorna. Inte så mycket mer än det alls.

Förrän igår. Och en söndag för snart två veckor sen, när vi åkte till Eslöv för att umgås med Erics föräldrar som passade hans småkusiner. Men igår var jag utanför lägenheten i flera timmar, och det var så skönt. Att träffa klasskompisar, att umgås, att vara ute i den olidliga värmen, att äta glass och promenera dit och hem. Att få umgås med någon annan än Eric. Jag var inte ens trött, trots konstant umgänge i runt 6 timmar, något som är rätt ovanligt för mig.

Så vad är det jag försöker komma fram till egentligen? Jag tror jag har satt fingret på det själv, men att det inte riktigt framgått än. Jag är trött på alla intryck som jag inte får välja själv. Jag måste ha lugn och ro, och jag måste ge mig själv möjligheten att vila hjärnan från det som jag inte behöver göra. Det jag inte vill göra.

Och det jag inte vill göra, det är att hänga så mycket på sociala medier längre. Det tar tid, det tar ork och det ger framförallt inte så mycket. Jag trodde att det var en bra idé att starta ett växtkonto på instagram, för att dela med mig av mina växter. Det tog bara mer energi, mer ork, och tid jag inte hade. Jag följer 305 konton på instagram, växtkontots borträknade, och jag vill inte det mer. När jag startade gav jag mig själv en gräns på 100 stycken, som sakta blev till 150. Det gick an, men nu? Helt plötsligt inser jag att jag inte ens vet om vilka alla jag följer är. Jag har ingen koppling till dem, utan de är personer jag följt i stunden utan att överväga varför.

Samma sak med min inkorg till mejlen. Herregud. I och med GDPR så kunde Unroll.me inte leverera sin tjänst i EU längre, och helt plötsligt var min mejlkorg FYLLD med mejl igen. Jag har rensat det mesta, men jag inser ju själv att jag behöver pausa en hel del av det jag inte ens ville titta på innan, utan bara ha kvar för säkerhets skull.

Planen är nu att gå ur några grupper på Facebook som inte ger mig något längre. Att rensa min instagram – rätt brutalt hårt. Att avfölja bloggar jag inte ens vill läsa längre. Att faktiskt ge mig själv lugn och ro och en känsla av att varje mejl jag får faktiskt ger mig något, eller handlar om något viktigt.

Ett annat steg på vägen, är att vi pratar om att flytta hem. Helst inom två år. Om allt går som planerat, om jag är färdig och Eric är färdig, och vi har råd att skaffa något hemma, eller i alla fall lyckas få en ordentlig hyresrätt, så flyttar vi hem. Till lugnet. Till familjen. Till den staden jag alltid trodde att jag skulle fortsätta hata. Men att acceptera att jag vill ha en lugn plats att bo på är ett steg på vägen, och det har verkligen lugnat mig. I Falkenberg finns det mesta jag vill ha. Långt, långt ifrån allt, men där finns det som jag verkligen behöver. Lugn och ro.

Ett tredje steg på vägen är att ta tag i skolan igen. Att ge skolan den prioritet jag vill att den ska ha. Att skriva färdigt mitt examensarbete, göra ett par omtentor som drar mig bakåt, och att göra min sista hela termin innan examen. Att göra min sista kurs som jag måste göra om, och sen jobba. Jobba, spara pengar, flytta hem igen. Med nya erfarenheter, och förhoppningsvis med en bestämd känsla av att det är precis vad jag vill då också.

Varför skriver jag det här då? Varför just här på bloggen, och till er som läser? För att jag måste få ur mig det här innan jag går vidare. För att jag vill ha en öppen dialog med er fantastiska människor som läser här, och som har lärt känna mig genom den här plattformen.

Men också för att det är lättare att faktiskt göra saker, när andra vet om att man tänker göra dem. Det är så mycket svårare att hoppa över, skjuta upp och undvika saker, när andra vet att man ska göra dem. Oavsett om det är ens bästa vän eller en främling på internet.

Så nu skriver jag det här igen. För att jag ska komma ihåg det, för att ni ska kunna förstå, och för att jag själv förstår bättre när jag skriver ut det jag tänker på. När jag formulerar mina tankar i skrivna ord. Nu gör jag det här.

Rensar mina sociala kanaler. Skickar iväg de mejl jag borde skicka. Söker jobb i vikariebanken. Skriver mitt examensarbete och mina omtentor över sommaren. Och glömmer för allt i världen inte av att njuta lite samtidigt. För det är trots allt sommar, och sommarlovet (om än inte så lovigt) är det bästa jag vet. Det här blir mitt sista. Och det vill jag njuta av.

Jag vet inte exakt vad som kommer att hända med bloggen. Kanske tröttnar jag en dag och slutar blogga helt. Kanske blir det en daglig vana som inte nödvändigtvis tar timmar varje dag för ett enda inlägg. Vi får se, men jag hoppas att du stannar. Ja, just du. Som orkade läsa ända hit, som la din tid på att läsa mina förvirrade och osammanhängande ord om vad som pågår i mitt liv just nu.

Tills vi hörs igen – tack för att du läser min blogg. Nu ska jag fanimej rensa min instagram.

Jaha, vad hände här då?

Ja, det kan man ju helt klart fråga sig. Det frågar jag mig själv varje dag jag funderar på att uppdatera och sen känner att jag inte orkar. När jag började blogga var det bland det roligaste jag visste. Men också skämmigt på nåt sätt, för vem tror jag att jag är egentligen? Nu förknippar jag mig rejält med den här bloggen, men samtidigt har jag svårt att både orka och hinna med den. Det känns inte lustfyllt längre, som det gjorde förut.

Jag har bestämt mig för att ge det ett år till. Vill jag inte mer sen, då får det vara. Om den fortsätter vara skralt uppdaterad, ge mig ångest för att jag ”borde” skriva något, och allmänt gör mig stressad, då får det liksom vara. Då avslutar jag det här kapitlet av mitt liv, eller så får jag omvärdera på något annat sätt, hitta en ny vinkel. Men för nu låter jag den alltså fortsätta hela 2018 ut, och så får jag utvärdera.

Jag märker att fler bloggare runt mig känner samma saker. Vi diskuterar ibland i kommentarsfält och på instagram, när jag stöter på folk (även fast det inte är så himla ofta) så uttrycker de flesta av oss ungefär samma sak – det är inte lika lustfyllt längre. Vi verkar vara många som inte orkar dela med oss lika frikostigt av våra liv. Eller som tycker att instagram har blivit mer avspänt och roligare.

Så varför är det såhär? Jag tror inte det är samma för alla – långt ifrån. Men jag tror det har grund i något liknande för de flesta av oss. Vi har inte tid att lägga oss på den nivån som krävs för att vara en ”bra bloggare” nu för tiden. Det är väldigt mycket mindre dagbok, och väldigt mycket mer redaktionellt material. Vi driver bloggar som hela tidningar, fast en person. Ensam. Vi orkar inte. Vi hinner inte.

Och jag har varken tid, ork eller lust att göra så. Ibland kan det vara roligt att mata ut rejäla inlägg några gånger i veckan, men oftast tar det tid från annat jag vill göra – titta på film, läsa böcker, umgås med andra, spela spel. Sånt jag ibland lagt undan för att blogga i stället. Ibland kan jag längta tillbaka till tiden när jag såg det som bloggmaterial och därför gjorde mer av det, men numera vill jag helst av allt bara vara i stunden i stället, utan kamera. På sin höjd ta en bild på telefonen till insta stories, för att ändå ha minnen kvar av stunden.

Kanske håller bloggen ändå på att dö ut, kanske håller den bara på att genomgå en rejäl förändring i innehåll. Den som lever (och bryr sig) får se helt enkelt! Tills dess försöker jag på ett år till, och så får vi se vad som händer. Kanske tänds gnistan igen, kanske inte. Oavsett så hoppas jag såklart att ni hänger kvar här med mig under tiden. <3

Migrän, skrivsvårigheter och trötthet

Vilken upplyftande rubrik, tycker ni inte?! Nej, inte jag heller, herregud… Men så har det alltså varit nu. Jag hade tänkt att det skulle komma upp ett inlägg här idag om vår helg i London i mitten av oktober, men det får vänta lite.

Jag är så stressad just nu, och samtidigt så trött. Vet inte om det är värdet, mörkret eller något annat som påverkar mig mest, men någonting är det ju uppenbarligen. Samtidigt känner jag mig rastlös. Som att jag måste hitta på nåt hela tiden. Men så orkar jag inte, och så hittar jag på att jag ska sticka ett pannband i år igen (andra året i rad, låt oss säga att jag inte direkt är en mästare på stickning), eller att jag ska ta mig an röran på mitt skrivbord. Och så blir det någonting halvdant.

Samtidigt försöker jag skriva text. Och orden vill inte komma till mig. Jag glömmer ord, det tar tid att formulera meningar, och det brukar inte vara så. Kanske beror det på att jag inte kan fokusera bland alla saker jag ”borde” eller faktiskt borde göra, eller kanske beror det lite på att jag samtidigt vill titta på TV:n som står på (fast den egentligen drar mig från viktigare saker). Oavsett resulterade det i att blogginlägget jag planerade inte kom upp när jag tänkte mig att det skulle komma upp. Idag, alltså.

På detta, vilket inte heller har hjälpt mig, har jag haft migrän. Sånt som händer ibland, när en väl fått det, men oturligt nog av den för mig ovanliga typen som sitter kvar över natten. Jag missade en dag i skolan och två intressanta föreläsningar på grund av den, och det gör mig också lite stressad. Mest för att jag inte sovit så bra de senaste nätterna, av oklar anledning.

Så vad ville jag säga med allt det här? Jag vet inte riktigt. Men jag läste Wildas inlägg om att vara okej med att inte räcka till till allt en vill i perioder, och att ta hand om sig själv då. Och jag tror det är precis det jag gör när jag i stället för att pusha mig själv att skriva om London när det inte känns bra i magen. Och i stället skriva det här. För att jag själv ska förstå. Men också för att ni ska få chansen att förstå. Framförallt varför det ibland är lite tomt här inne.

Ta hand om er. Så lovar jag att försöka ta hand om mig själv, jag också.

Det senaste bröllopet och veckan som gått

Hej på er!
Så konstigt det känns att skriva igen, trots att det inte gått så lång tid. Det var som att jag bara tröttnade på allt (utom serie-binge watching på netflix) efter alla sociala tillställningar jag var på i slutet av augusti. Som att jag inte riktigt hann återhämta mig, trots att det gick en vecka mellan nästan allt. Som att luften gick ur mig lite.

Men det var ju faktiskt inte den senaste veckan, så det är inte det vi ska prata om i det här inlägget. Jag har trots allt varit relativt upptagen den senaste veckan. Så vad har jag gjort då? Skolan har börjat igen! Och med skolan började en tung kurs som innebär mycket läsning, som också tar tid.

Mer då? Skolan tar mest tid, men jag har också hunnit jobba en del med alla bilder jag fotat på bröllopen i sommar. Det tar väldigt lång tid det här, mer än jag någonsin kunde förvänta mig. Svårast? Att gå igenom och sålla ut favoriter.

Det svåra är inte att hitta de absolut sämsta bilderna, de är som vanligt rätt tydliga, men att hitta de där absoluta pärlorna? Svinsvårt. Framförallt när man rensar bland över 2000 bilder. Per bröllop.

Men det är också roligt! Varje gång jag sållar kommer jag på mig själv med att sitta med ett stort leende på läpparna. Jag kan helt enkelt inte sluta le, för att det är så fina minnen. Kanske är jag lite partisk eftersom det är mina vänner som gift sig, men det är ändå så fint.

Jag har också hunnit med att gå på fest, ha after work med ett gäng klasskompisar, och titta igenom de sista säsongerna av Gilmore Girls.

Jag vet inte varför det är så svårt att skriva det här inlägget. Det är som att ingenting vill komma ut. Men det är en början. Och en början är bättre än inget.

Men nu vill jag veta hur ni har haft det! Hur har ni haft det? Den senaste veckan? Snälla berätta, så kanske jag får mer sug att skriva igen! Kram på er <3

SparaSpara

SparaSpara

Tankar om Falkenberg och mitt gamla flickrum

Hej hörni! Nu livebloggar jag igen. Vilken grej va? I morse tog jag tåget till Falkenberg. Själv. Satt och tittade ömsom ut och ömsom på telefonen hela vägen, musiken i hörlurar på huvudet. Pappa mötte upp på stationen och vi åt lunch tillsammans, och i bilen på vägen hem satt jag bara och tittade ut och tänkte på att det här är hemma.

Jag vill sällan erkänna för mig själv att jag på många sätt älskar den här staden. Platsen som jag bara ville fly från som tonåring. Så mycket hat mot den här lilla ”hålan” på västkusten. Bästkusten. Men de bästa stränderna jag besökt i Sverige, helt fria från stenar i sanden och nästan helt från tångruskor i vattnet. Med småstadskänslan, pizzeriorna och frisörsalongerna. Med de bekanta gatorna och Vallarna och vägen till skolorna jag gått på genom livet.

Och nu sitter jag alltså här. I min säng och skriver. Jag tog inte med mig min kamera den här gången, men jag rotade fram min gamla kamera ur någon låda och tycker den tar rätt okej bilder fortfarande. Tog med mitt favoritobjektiv bara och använde det i stället för kitobjektivet som satt på.

Har lite svårt att hitta orden just nu. Vet inte riktigt vad jag vill få fram, men tyckte det kändes så otroligt mycket när jag kom hit igen. Till Falkenberg, till lägenheten där jag växte upp, till mitt eget gamla rum.

På insta stories la jag upp en video när jag gick in i mitt rum. Där skrev jag att det är så likt det jag lämnade men också så annorlunda. Att det är en konstig känsla. Och det är det. Det är konstigt att komma in i köket och se ett annat köksbord, för att vi har det gamla hemma i Malmö. Det är konstigt att gå runt i ett hem som har samma möbler på samma ställen som alltid, men som samtidigt ser annorlunda ut och inte alls är likadan.

Framförallt är det stor skillnad på mitt rum. Det kanske låter konstigt, med tanke på att jag var här i påskas. Men jag har inte varit ensam här hemma sen sommaren 2015. När jag bodde hemma och jobbade på Gekås i några veckor, och mina föräldrar var på semester i någon annan del av Sverige. Jag har inte varit här ensam och fått fixa med grejer själv på så länge. Det är som att det är mitt, fast ändå inte.

Här finns tecken på att jag bott här, förutom att det fysiskt bara är mina saker i rummet. Blyertsstreck i taket från när jag var yngre och hade loftsäng och någon gång var nyfiken på vad som skulle hända. Revor i tapeten på några ställen från tonåren när jag satte upp saker med frystejp i tron att det skulle vara bättre än vanlig tejp eller häftmassa. I övre högra hörnet av fönstret sitter en sån där gammal fönstermålning som man gjorde i lågstadiet när det var trendigt, men som inte gick att få bort när den stelnat på plats.

De mer fysiska tecknen på att det är mitt rum innefattar papperstranor och torkade blommor i fönstret, meterhöga tidningshögar brevid bokhyllan, studentmössan på en hallmöbel jag skaffade på loppis en gång, pride-flaggan på spegeln från en av Falkenbergs pridefestivaler, böcker i bokhyllan som vittnar om både tonårskänslor och nyfikenhet på vuxnare ämnen. Titlar som ”Jag finns” och ”Expert på att rodna”. Och så alla dessa pryttlar.

Det finns så många minnen här. När jag lägger mig ner och blundar kan jag se alla sätt jag möblerat här inne genom åren. Vad som hängt på väggarna. Jag kan se många av böckerna som stått i mina bokhyllor, och jag kan se framför mig hur ett hyllplan i min ena Billy-hylla rasade när jag hade lastat den för tungt med alla mina tidningar.

Och jag känner mig så kluven. Har jag någon gång skrivit att vi har börjat titta på hus? Jag och Eric alltså. Inte så att vi tänker att vi ska eller ens kan flytta nu, eller på rätt många år, men vi har varit nyfikna på vad som finns och vad de husen i sin tur kostar. Vi har mest tittat i södra Skåne, runt om Malmö och Lund, så långt som Ystad, och så långt upp som Helsingborg. Och i Falkenberg och Varberg.

Och på ett sätt ser jag fördelarna. Vi är båda härifrån. Våra föräldrar och släktingar bor här. Vi hittar här, vet vilka områden vi tycker bättre och sämre om, var vi vill hamna. Vart på stranden det är mindre folk, vilka restauranger som finns på ett ungefär. Vilka skolor vi själva gått på och vad vi tycker om dem, och vilka andra som finns och vad våra kompisar har tyckt om dem. Det finns så mycket jag saknar med Falkenberg, framförallt på sommaren.

Men jag ser också nackdelarna, och det gör mig lite rädd. Att jag ändå på något sätt kanske vill tillbaka. Det gör mig faktiskt rädd. För jag vill inte hamna här. Jag vill inte känna oron för att i vuxen ålder stöta på folk som jag inte kom överens med som barn och tonåring. Vill inte bli en av alla som fastnade här och aldrig kom härifrån. Och så är jag rädd för att jag har romantiserat bilden av den här staden, eftersom jag inte lever i den längre.

Och nu vet jag inte alls mer. Kanske hamnar vi här, kanske hamnar vi inte här. Jag vet inte, och jag kommer såklart inte att bestämma något nu.

För vet ni? Nu ska jag ut. Jag ska försöka pumpa däcken på min ärvda gamla cykel, Röda Faran som jag döpte den till 2015, och ta mig ut. Inga växlar, och lite sol. Kanske slänger jag ner badkläderna och en handduk i tygpåsen och cyklar iväg. Kanske hamnar jag i skogen. Kanske stannar jag aldrig till utan bara fortsätter cykla.

För det här är det jag har saknat. Och jag är så otroligt glad över att jag får komma ifrån större staden lite. Hur mycket jag än älskar Malmö. Så är det liksom inte Falkenberg. Och Falkenberg, det är hemma.

Lägesuppdatering

Hej hörni! Jag ville egentligen bara lägga upp något lite snabbt. För jag kommer vara lite frånvarande ett par dagar, och ville säga till i förväg. Egentligen gäller det bara idag och imorgon, men bättre i tid än aldrig tänker jag!

Det är så att jag ska göra en koloskopi nu imorgon. Den andra jag gör, eftersom jag från och med förra året gör en varje år. Jag har inte skrivit så mycket om det här på bloggen, men kanske gör jag det snart. Kanske gör jag det inte alls. Oavsett, så är det alltså så det är. Och jag kommer försöka göra annat än arbete de här två dagarna.

En koloskopi är helt enkelt en undersökning av tjocktarmen. Utan att gå in på detaljer betyder det att jag inte ska äta på ungefär ett dygn, och att jag ska tarmskölja. Med andra ord lär jag ha väldigt lite energi, och antagligen kommer jag vara på ganska så dåligt humör.

Därför tänkte jag fokusera enbart på roliga saker som går att göra på toaletten! Typ titta på serier och så. Och alltså inte jobba med bloggen! Däremot har jag en hel drös med andra inlägg som jag planerat framöver, som jag hoppas få ut.

Så, önska mig lycka till (om inte annat så med att inte äta på 24+ timmar), så hörs vi igen på torsdag! Då levererar jag något lite extra kul inför sommaren!

Morgontankar

Hur börjar man igen? Med att skriva när man inte skrivit på flera veckor? När man inser att ens senaste inlägg handlade om något som för många var en total katastrof, men som egentligen inte påverkade en själv särskilt mycket, såhär i efterhand?

Jag får börja såhär. Med en mängd frågor och en mängd tankar. För nu börjar min sista praktikvecka, om 40 minuter ska jag vara där för min sista måndag, och imorgon en halvtimme tidigare för min sista tisdag, och så vidare fram till fredag. För på fredag har vi skolgrejer som ska göras, och då behöver vi inte vara ute på förskola först. Får inte ens.

Jag har roligt på jobbet. Det är givande, framförallt att jobba med små barn i alla åldrar. Det är sån skillnad på ettåringar och femåringar, till exempel. Men får en helt annan närhet av de minsta, som behöver sitta i knät ibland och så, medan man får en annan sorts stimulans av sin intelligens av de äldre barnen. Man kan prata med dem, de frågar roliga frågor och har roliga svar på ens egna frågor. Det är så otroligt givande att vara på förskolan, helt enkelt!

Men jag blir också trött. Otroligt trött och närapå utmattad vissa dagar. Kommer hem och lägger mig i soffan och orkar inte göra nästan någonting på hela kvällen, och somnar tidigt av ren trötthet. Det är så många intryck som ska in samtidigt, så mycket som händer, så många barn runt omkring en och så mycket information och rutiner som ska in i skallen.

Jag känner mig lite som den här bilden. För visst ser det ut som att man ska börja snurra ner i blomhavet? Att allting blir lite suddigt och att man liksom följer virveln med blicken? Så känner jag mig ibland. Som att allting snurrar och jag inte riktigt får luft. Det är som en sorts ångest som jag inte riktigt haft förut, och jag vet inte varför. Men jag har listat ut att jag tror det blir bättre när jag jobbar själv sen. Med egen avdelning, egna kollegor, andra barn som jag har en egen relation till året runt och med föräldrar som känner mig och vet hur jag jobbar.

För jag tror att det blir annorlunda när man får sina egna rutiner, och inte tar över någon annans. Det är inte nödvändigtvis så att rutinerna jag nu behöver gå efter passar mig särskilt bra över huvud taget. Eller de gör inte det. Framförallt inte nu när jag är van vid helt andra rutiner.

Men nu får jag skynda mig igen. Bussen går om 10 minuter, så det är snart dags att springa igen. Vi hörs snart igen, det lovar jag. Nu har jag liksom brutit förtrollningen, och bloggat igen. Nu är det inte lika svårt längre. Kram på er!

Utdrag ur min dagbok 2011

Såhär några månader efter flytten har jag lyckats hitta min gamla dagbok igen. Jag påbörjade den 2011, när jag precis skulle fylla 17, och avslutade den två år senare. Precis på dagen faktiskt, för jag har alltid lyckats byta dagbok på mina födelsedagar. Så från februari 2011 har jag tagit ut lite utdrag ur min dagbok från det året, komplett med datum och tider jag skrivit.

Att läsa den själv är ganska absurt. Så mycket tonårsångest, så mycket tårar och så mycket… kasst mående. Undrar om jag mådde så dåligt eller om jag bara nästan aldrig skrev det fina eller bra. Jag kan inte riktigt minnas, nämligen. Men antagligen är det som vanligt med mig – jag minns oftare det negativa och glömmer bort det fina.

Nu har det gått några år sen jag skrev dagbok sist. Kanske en sida här och där, men dagligen var det länge sen jag skrev. Det tycker jag är synd, och jag ska faktiskt försöka ta upp det igen. Min fina handbundna skrivbok jag fick av Eric i 19-årspresent någon månad innan vi blev ihop är ju trots allt bara halvfull. Men nu tillbaka till 2011. Året jag var 17 år och för att citera Veronica Maggio jag ”ville inte va den som blev kvar”.

23 februari
”Påbörjade nyss min favoritbok alla kategorier, Hur kär får man bli? Och det är ungefär vad jag undrar själv. Hur kär får man bli?”

24 februari
”Några sms stillar inte det stormiga havet som brusar i mig av tanken på honom. Helvete då.”

25 februari, 16.25
”Jag vet ju att det är honom jag vill ha, jag känner ju det. Men vad kan man egentligen begära som 17-åring? Knappast mer än hormoner och tårar.”
00.55
”Jag sätter upp självlysande stjärnor och planeter i taket imorron, ska fota när det blivit mörkt. Hoppas på bra resultat. I annat fall får jag en chans att drömma mig bort en stund.”

27 februari, 14.24
”Kära dagbok.
Han skiter i mig. Jag känner det.
….
Han skiter i mig. Fan.”

3 mars
”Jag tror Eric är kär i mig, det är lite läskigt och gulligt på samma gång.” [det var han faktiskt! hehe]

9 mars, ca 23.30
”Jag skrev nyss på bloggen om det jobbiga, att slita sig från datorn, kolla mobilen, för kanske, kanske!”
ca 23.40
”Känner att ångesten flödar, att jag behöver kissa, att jag verkligen vill tröstäta glass direkt ur paketet…..”
ca 23.50
”Lite glass blev det i alla fall… Skumbanan-smakande glass med sked direkt ur paketet på en köksstol, med en stängd dörr för att inte väcka mamma.”

13 mars, typ en timme efter tolv
”Men shit Bea, ta tag i ditt liv! Ska upp typ halv nio och är uppe till halv två? Way to go, din tönt!”

20 mars, tio över tolv…
”Ps. Jag har en färg-craving efter lila…. Ds.” [eh, va? haha]

21 mars, 23:23 faktiskt!
”Sovmorgon till 13.05 imorgon, tack och lov för det!”

8 april, nästan ett mitt i natten
”Nej. Jag vet inte längre. Skriver medan jag släpper in lite luft i mitt rum för att kunna sova. * är konstig, * har börjat supa på krogen, alla blir värsta emo och skadar sig…”

11 april, kanske typ tolv?
”Va med på gympan och fick en kon i huvudet.”

13 april, typ halv tolv
”Soundtrack of the day:
Spider’s Web – Katie Melua
Undercover – Deas Vail
Allt jag vill ha – Jakob Hellman
Nu kan du få mig så lätt – Håkan Hellström”

18 april, lite för sent igen… (23.48)
”Åt ute med finaste * på stans nyöppnade taco-bar också nu ikväll. Sen satt vi typ en timme på en bänk vid ån och pussades, skrattade och drack varsin energidricka!”

25 april, över två på natten, för sent…
”Solsken. 30 grader varmt. Nagellack. Peggens Glass. Mjukglass från Donken. Pizza. Jordgubbscider. Strandhäng. Gräsmattor. Fruktklubbor. Fanta Exotic. Parkhäng. Cigarettrök. Kusingos. Blöjbyte. Shortsväder. Nya vänner. Solbränna. Nyförälskelse. Tårar. Misstag. Förlåtelse. Kärlek.”

2 maj, mitt på kvällen
”Allting är konstigt och min hjärna är upp och ner. Inte ens musik vill jag lyssna på… […] Orkar inte mer. Allt gör ont. […] Die motherfucker Die motherfucker Die! Fan.”

8 maj, För sent för att vara bra.
”Min poetiska sida vill tillägga att natten till den 8 maj var stjärnklar. Det var vackert. Inatt är det nymåne, och det är ju också fint.
[…]
Jag vet inte vad jag vill med någon, men jag intalar mig att det är *, om och om igen, * * *. Men jag vet inte.
[…]
Veronica Maggios Snälla bli min går varm.”

16 maj, runt elva på kvällen…
”Jag vet inte vem jag är mer.”

18 maj, lite sent igen…
”Jag lekte lite Titanic innan. Det tyckte * var kul, så helt plötsligt hade jag en hand runt varje handled och skrattade. Dagens bästa.”

2 juni, halv sex på morgonen
”Första natten i tält, natten innan Siesta! öppnar, och jag lyckades sova i nästan 5 timmar. Det är folk som festar överallt och musik dygnet runt. Ett virrvarr av känslor för mig än så länge.”

6 juni, (a.k.a. Sveriges Nationaldag) Inte så sent
”Igår tog jag världens mest efterlängtade dusch, åt Tacos och badade i havet för första gången i år.”

6/7 juni, på natten iaf
Fan va det regnar ute helt plötsligt. Hoppas * hann hem, för jag vill inte tänka tanken på att han skulle hålla om * och värma henne, den gör för ont.”

22 juni, två på natten
”Sista natten på konfalägret. Jag vaktar där de som vill sova ska vara. Det blev precis ganska tyst igen, och jag har en godis kvar. Harry Potter har precis blivit fastbunden vid Tom Dolders grav, och boken lider mot sitt slut. Här är en ensam, ytterst irriterande fluga som flyger omkring här….”

24 juli, extremt för sent
”I morgon ska jag egentligen träffa *, men jag vill inte. Ljuga eller inte? Vi får se.”

4 augusti, strax efter 11 på kvällen
”Dagens Soundtrack
Denis – Blondie
Much too long – The Sounds
Shoreline – Broder Daniel
The Funeral – Band of Horses
En helt ny värld – Aladdin”

26/27 oktober [!!!], två på natten
”Kära Dagbok. Min handstil har blivit vedervärdig för att jag sitter för mycket vid min dator. Ser ju knappt vad jag skriver längre.”
[…]
Mycket har hänt, och jag är fortfarande singel och velande. […] Vad jag mer vet är att det är höst nu. På riktigt.”

27/28 oktober, sisådär ett (sent)
”Som den missförstådda tonåring jag är så känner jag att ingen riktigt förstår mig på riktigt.” [alltså!???! hahaha. Vilken… självinsikt?]

23 december, en fredag, dan före doppardan!
”I morgon är det första julen på 11 år jag inte sjunger i kyrkan på morgonen. Både konstigt och skönt.”

Och det var den dagboken från 2011. I början väldigt intensivt påfylld, med mycket ångest och många tankar. I slutet nästan tom i månader åt gången, och ytterst ångestig. Ja, det är ett ord. Egentligen mest ångest hela året känner jag, men mina minnen utöver de här jag skrivit ner är mestadels positiva… Så jag måste ha lämnat ute en hel del. Kanske skrev jag nästan bara när jag mådde som sämst.

Som ni kanske ser har jag kompletterat en hel del av sidorna med små teckningar som sammanfattar olika saker. Typ låtlistor, vad som hänt i veckan, känslor, namn (som är utsuddade här pga umgås med ytterst få personer från den tiden numera)… Tycker det är fint att jag har gjort så, ändå. Som extra minnen, för mig som sällan minns något själv.

Om solens återkomst och att inte blogga på några veckor

Solen har åter kommit till Malmö, och jag njuter av varje sekund. Tar promenader med Eric, dels runt på gatorna, men också runt på kyrkogårdarna i närheten av lägenheten. Vi strosar runt, diskuterar, vänder våra ansikten mot ljuset och får solbränna efter glasögonen. På mornarna vaknar vi av det starka ljuset rakt i ögonen, och vi har inte tid än att skaffa gardiner. När ljuset träffar rakt in i lägenheten ytterligare en gång på eftermiddagen njuter jag i soffan av hur växterna i hörnet blir upplysta och sakta vrider sig ditåt lite i taget, dag för dag.

På väg till skolan på morgonen fryser jag utan vantar, men på vägen hem är det så varmt att jag nästan vill ta av mig jackan. Så jag promenerar nästan hela vägen hem, och ofta får jag sällskap av klasskompisar som ska åt samma håll hela eller en del av vägen. Det är som att hela jag lever upp när solen börjar skina igen. Lite som de flesta verkar göra.

Och kanske är det så. För när jag för en dryg vecka sen bloggade för första gången (med ett undantag) på flera veckor, så kände jag att det var dags. Kanske var det solen som kom med energin, eller så var det helgens resa till Stockholm och den behövda peppen jag fick av att umgås med andra som bloggar. Som inte tycker att det är konstigt att ta fram kameran titt som tätt, och som inte tittar på en så fort den åker fram.

Kanske behövde jag bara få vila lite i att inte fotografera allt jag såg. Kanske behövde jag bara få en paus efter att ha kört på i 180 kilometer i timmen sen oktober. Allt låg lite på lä där ett tag. Inte bara bloggen, utan lite hela livet. Allt blev för mycket, som att jag nästan kraschade men lyckades bromsa i tid. När både flytten, tunga kurser i skolan, jul och nyår kom samtidigt som ljuset försvann. Direkt efter en intensiv period av lägenhetssökande och efter en kurs i skolan som tog mer än den gav. Hela kroppen sa ifrån, och det ledde till att jag inte alls orkade. Skolan fick lida lite i några veckor. Inte så att det inte går att ta igen, men det kommer krävas lite mer av mig i slutet av sommaren.

Men nu har solen kommit tillbaka, den stiger upp tidigare varje dag och går ner senare. Och med den kom min ork! För ni kanske har märkt det. Här kommer upp inlägg titt som tätt. Och jag tror minsann att det märks att jag tycker det är roligt igen. Jag hoppas i alla fall att det gör det. För det bästa med bloggen är inte att den är som en dagbok, utan interaktionen jag får med andra genom den. Att jag lärt känna nya människor. Att jag får träffa och lära känna folk genom internet. Att ni läser och svarar på det jag skriver. Och att jag i sin tur får svara er. Det är det finaste jag vet, och jag uppskattar er alla.

Nu ska jag njuta av glossigt inredningsmagasin nummer 2 inköpt igår, och sen ska vi äta pizza till kvällsmat. För det är söndag. Det är vår. Och solen skiner fortfarande utanför fönstret.
Vad gör ni en sån här underbar vårkväll?

Om den här dagen, den 8 mars. Tack.

Det har varit tomt och tyst här ett tag. Ett lite längre tag än jag velat, egentligen. Men magen har målat och värkt varje gång jag tänkt på bloggen, och jag har helt enkelt inte kunnat förmå mig att skriva något här. Jag har tänkt på ursäkter som tentaveckan vi hade, som att den nya kursen började efter det. Som om det spelar någon roll, för jag har lyckats blogga över såna perioder förut, med lite planering och ork. Men det är väl just det där. Jag har varken planerat eller orkat. Eller orkat planera, för den delen.

Men så var det inte heller det jag skulle skriva om idag, utan dagen. Internationella kvinnodagen. När jag vaknade i morse, för trött för att gå upp och gå iväg till skolan, la jag inte en tanke på dagens datum. Inte heller när jag vaknade för andra gången, gick upp och gjorde mig i ordning och åt frukost, tänkte jag på dagens innebörd. Inte förrän någonstans i skolan när jag började första lektionen som för de andra var lektion nummer två, tänkte jag på vad det är för dag idag.

Den här dagen har för mig ingen särskild, personlig innebörd. Jag går inte ut och demonstrerar som en del jag känner gör. Jag brukar inte skriva långa inlägg på bloggen som många andra gör. Jag brukar egentligen inte göra så mycket mer än att retweeta folk på twitter och tycka att de säger ännu vettigare saker än vanligt. Läsa lite blogginlägg och gilla dem. Kanske dela något på Facebook eller instagramma en bild med någon sorts budskap. Andas ut, vila i att jag vet var jag själv står. För mig är det här en dag som alla andra – även om jag egentligen vet att den inte är det.

Förra året skrev Alicia ett så fint inlägg om att lyfta kvinnor. Jag önskade att jag hade kommit på idén själv, och började spara länkar till en egen variant. Tänkte mig ett gigantiskt inlägg med länkar till alla kvinnor jag älskade och såg upp till. Hur det blev? Jag orkade inte. Det blev ingenting, och i stället skrev jag inget alls den 8 mars 2016.

I år orkade jag inte planera. Orkade inte ta upp datorn och orkade inte tänka på det alls. Tänkte hoppa över det här och ignorera bloggen i några dagar till. Men tack vare (specifikt en, men också flera) vettiga tjejer i min klass bestämde jag mig för att skriva det här ändå. Så nu skriver jag.

Tack, underbara ni, för att ni kämpar när jag inte orkar. Tack för att ni går ut i snön och demonstrerar, när jag bara vill hem och lägga mig i sängen och pausa lite. Tack för att ni kämpar varje dag och ifrågasätter när andra säger korkade saker, även fast jag inte vågar. Tack för att ni är ni, och för att ni får mig att våga vara jag.

Tack alla ni som skriver debattartiklar och krönikor med vettiga åsikter och självklara punchlines som känns i magen efteråt. Tack ni som fotograferar feministiska bilder och delar med er av på internet. Tack alla ni fantastiska i gäri-grupperna jag är med i på Facebook (Växtgäris, Skapargäris, Beauty and Bullshit – tack till er alla!), och tack för all fakta ni delar och för stämningen ni sprider.

TACK till er i Monthly Makers, nya och gamla, för att ni finns. För att jag fick vara med från början, att ni trodde på att jag också kunde, fast jag inte trodde det själv. Att mitt skapande också var värt något, fast det inte var så regelbundet. Tack kanske allra mest till Alicia, Wilda, Mikaela och Sandra, som alltid har tagit sig tid att läsa, och att kommentera det man skriver och inte bara det man ser i bilderna.

Tack till alla kvinnor i min släkt, till mamma, till farmor, till mina fastrar och min kusin. För att ni visar hur olika man kan vara och ändå tycka om varandra. För att ni är de ni är, och för att ni alla varit förebilder för mig när jag vuxit upp. Tack till mamma, för att du fast du kan vara jobbig ibland, alltid är den som älskar allra mest. Tack till farmor, för att du är den snällaste jag vet, och tack för allt du har lärt mig och fortsätter lära mig. Tack för att du gav mig intresset att skapa med händerna och lärde mig grunderna i hur en gör när en broderar, stickar och virkar.

Tack också till alla de kvinnor som banat vägen för hur vi har det idag. Det kanske inte är bra än, men vi har redan kommit lång väg. Tack och åter tack för att ni gav er ut och slogs för vår skull, lika mycket som för er egen. För att ni började demonstrera, för att ni var arga, för att ni vågade stå upp för det som borde varit era rättigheter. Ni var starka, det tror jag att vi är idag också.

Och slutligen. Tack till mina närmsta kvinnliga vänner, för att ni är bäst i världen. Tack för att ni finns där, även när jag suger på att höra av mig och när jag blir för intensiv. Tack. Tack för allt.

Och nu ska jag avsluta den här texten. För det är dags för mig att göra andra saker. Skriva saker till skolan, läsa kurslitteratur och kanske framförallt: ta det lugnt. Göra något för att jag vill göra det. Och inte av några andra anledningar. För så tar jag hand om mig själv, som kvinna, på internationella kvinnodagen. Jag vilar i att jag är jag, och jag duger som jag är. Om inte alla dagar, så i alla fall den här.