Browsing Category

Me

Tankar om Falkenberg och mitt gamla flickrum

Hej hörni! Nu livebloggar jag igen. Vilken grej va? I morse tog jag tåget till Falkenberg. Själv. Satt och tittade ömsom ut och ömsom på telefonen hela vägen, musiken i hörlurar på huvudet. Pappa mötte upp på stationen och vi åt lunch tillsammans, och i bilen på vägen hem satt jag bara och tittade ut och tänkte på att det här är hemma.

Jag vill sällan erkänna för mig själv att jag på många sätt älskar den här staden. Platsen som jag bara ville fly från som tonåring. Så mycket hat mot den här lilla ”hålan” på västkusten. Bästkusten. Men de bästa stränderna jag besökt i Sverige, helt fria från stenar i sanden och nästan helt från tångruskor i vattnet. Med småstadskänslan, pizzeriorna och frisörsalongerna. Med de bekanta gatorna och Vallarna och vägen till skolorna jag gått på genom livet.

Och nu sitter jag alltså här. I min säng och skriver. Jag tog inte med mig min kamera den här gången, men jag rotade fram min gamla kamera ur någon låda och tycker den tar rätt okej bilder fortfarande. Tog med mitt favoritobjektiv bara och använde det i stället för kitobjektivet som satt på.

Har lite svårt att hitta orden just nu. Vet inte riktigt vad jag vill få fram, men tyckte det kändes så otroligt mycket när jag kom hit igen. Till Falkenberg, till lägenheten där jag växte upp, till mitt eget gamla rum.

På insta stories la jag upp en video när jag gick in i mitt rum. Där skrev jag att det är så likt det jag lämnade men också så annorlunda. Att det är en konstig känsla. Och det är det. Det är konstigt att komma in i köket och se ett annat köksbord, för att vi har det gamla hemma i Malmö. Det är konstigt att gå runt i ett hem som har samma möbler på samma ställen som alltid, men som samtidigt ser annorlunda ut och inte alls är likadan.

Framförallt är det stor skillnad på mitt rum. Det kanske låter konstigt, med tanke på att jag var här i påskas. Men jag har inte varit ensam här hemma sen sommaren 2015. När jag bodde hemma och jobbade på Gekås i några veckor, och mina föräldrar var på semester i någon annan del av Sverige. Jag har inte varit här ensam och fått fixa med grejer själv på så länge. Det är som att det är mitt, fast ändå inte.

Här finns tecken på att jag bott här, förutom att det fysiskt bara är mina saker i rummet. Blyertsstreck i taket från när jag var yngre och hade loftsäng och någon gång var nyfiken på vad som skulle hända. Revor i tapeten på några ställen från tonåren när jag satte upp saker med frystejp i tron att det skulle vara bättre än vanlig tejp eller häftmassa. I övre högra hörnet av fönstret sitter en sån där gammal fönstermålning som man gjorde i lågstadiet när det var trendigt, men som inte gick att få bort när den stelnat på plats.

De mer fysiska tecknen på att det är mitt rum innefattar papperstranor och torkade blommor i fönstret, meterhöga tidningshögar brevid bokhyllan, studentmössan på en hallmöbel jag skaffade på loppis en gång, pride-flaggan på spegeln från en av Falkenbergs pridefestivaler, böcker i bokhyllan som vittnar om både tonårskänslor och nyfikenhet på vuxnare ämnen. Titlar som ”Jag finns” och ”Expert på att rodna”. Och så alla dessa pryttlar.

Det finns så många minnen här. När jag lägger mig ner och blundar kan jag se alla sätt jag möblerat här inne genom åren. Vad som hängt på väggarna. Jag kan se många av böckerna som stått i mina bokhyllor, och jag kan se framför mig hur ett hyllplan i min ena Billy-hylla rasade när jag hade lastat den för tungt med alla mina tidningar.

Och jag känner mig så kluven. Har jag någon gång skrivit att vi har börjat titta på hus? Jag och Eric alltså. Inte så att vi tänker att vi ska eller ens kan flytta nu, eller på rätt många år, men vi har varit nyfikna på vad som finns och vad de husen i sin tur kostar. Vi har mest tittat i södra Skåne, runt om Malmö och Lund, så långt som Ystad, och så långt upp som Helsingborg. Och i Falkenberg och Varberg.

Och på ett sätt ser jag fördelarna. Vi är båda härifrån. Våra föräldrar och släktingar bor här. Vi hittar här, vet vilka områden vi tycker bättre och sämre om, var vi vill hamna. Vart på stranden det är mindre folk, vilka restauranger som finns på ett ungefär. Vilka skolor vi själva gått på och vad vi tycker om dem, och vilka andra som finns och vad våra kompisar har tyckt om dem. Det finns så mycket jag saknar med Falkenberg, framförallt på sommaren.

Men jag ser också nackdelarna, och det gör mig lite rädd. Att jag ändå på något sätt kanske vill tillbaka. Det gör mig faktiskt rädd. För jag vill inte hamna här. Jag vill inte känna oron för att i vuxen ålder stöta på folk som jag inte kom överens med som barn och tonåring. Vill inte bli en av alla som fastnade här och aldrig kom härifrån. Och så är jag rädd för att jag har romantiserat bilden av den här staden, eftersom jag inte lever i den längre.

Och nu vet jag inte alls mer. Kanske hamnar vi här, kanske hamnar vi inte här. Jag vet inte, och jag kommer såklart inte att bestämma något nu.

För vet ni? Nu ska jag ut. Jag ska försöka pumpa däcken på min ärvda gamla cykel, Röda Faran som jag döpte den till 2015, och ta mig ut. Inga växlar, och lite sol. Kanske slänger jag ner badkläderna och en handduk i tygpåsen och cyklar iväg. Kanske hamnar jag i skogen. Kanske stannar jag aldrig till utan bara fortsätter cykla.

För det här är det jag har saknat. Och jag är så otroligt glad över att jag får komma ifrån större staden lite. Hur mycket jag än älskar Malmö. Så är det liksom inte Falkenberg. Och Falkenberg, det är hemma.

Lägesuppdatering

Hej hörni! Jag ville egentligen bara lägga upp något lite snabbt. För jag kommer vara lite frånvarande ett par dagar, och ville säga till i förväg. Egentligen gäller det bara idag och imorgon, men bättre i tid än aldrig tänker jag!

Det är så att jag ska göra en koloskopi nu imorgon. Den andra jag gör, eftersom jag från och med förra året gör en varje år. Jag har inte skrivit så mycket om det här på bloggen, men kanske gör jag det snart. Kanske gör jag det inte alls. Oavsett, så är det alltså så det är. Och jag kommer försöka göra annat än arbete de här två dagarna.

En koloskopi är helt enkelt en undersökning av tjocktarmen. Utan att gå in på detaljer betyder det att jag inte ska äta på ungefär ett dygn, och att jag ska tarmskölja. Med andra ord lär jag ha väldigt lite energi, och antagligen kommer jag vara på ganska så dåligt humör.

Därför tänkte jag fokusera enbart på roliga saker som går att göra på toaletten! Typ titta på serier och så. Och alltså inte jobba med bloggen! Däremot har jag en hel drös med andra inlägg som jag planerat framöver, som jag hoppas få ut.

Så, önska mig lycka till (om inte annat så med att inte äta på 24+ timmar), så hörs vi igen på torsdag! Då levererar jag något lite extra kul inför sommaren!

Morgontankar

Hur börjar man igen? Med att skriva när man inte skrivit på flera veckor? När man inser att ens senaste inlägg handlade om något som för många var en total katastrof, men som egentligen inte påverkade en själv särskilt mycket, såhär i efterhand?

Jag får börja såhär. Med en mängd frågor och en mängd tankar. För nu börjar min sista praktikvecka, om 40 minuter ska jag vara där för min sista måndag, och imorgon en halvtimme tidigare för min sista tisdag, och så vidare fram till fredag. För på fredag har vi skolgrejer som ska göras, och då behöver vi inte vara ute på förskola först. Får inte ens.

Jag har roligt på jobbet. Det är givande, framförallt att jobba med små barn i alla åldrar. Det är sån skillnad på ettåringar och femåringar, till exempel. Men får en helt annan närhet av de minsta, som behöver sitta i knät ibland och så, medan man får en annan sorts stimulans av sin intelligens av de äldre barnen. Man kan prata med dem, de frågar roliga frågor och har roliga svar på ens egna frågor. Det är så otroligt givande att vara på förskolan, helt enkelt!

Men jag blir också trött. Otroligt trött och närapå utmattad vissa dagar. Kommer hem och lägger mig i soffan och orkar inte göra nästan någonting på hela kvällen, och somnar tidigt av ren trötthet. Det är så många intryck som ska in samtidigt, så mycket som händer, så många barn runt omkring en och så mycket information och rutiner som ska in i skallen.

Jag känner mig lite som den här bilden. För visst ser det ut som att man ska börja snurra ner i blomhavet? Att allting blir lite suddigt och att man liksom följer virveln med blicken? Så känner jag mig ibland. Som att allting snurrar och jag inte riktigt får luft. Det är som en sorts ångest som jag inte riktigt haft förut, och jag vet inte varför. Men jag har listat ut att jag tror det blir bättre när jag jobbar själv sen. Med egen avdelning, egna kollegor, andra barn som jag har en egen relation till året runt och med föräldrar som känner mig och vet hur jag jobbar.

För jag tror att det blir annorlunda när man får sina egna rutiner, och inte tar över någon annans. Det är inte nödvändigtvis så att rutinerna jag nu behöver gå efter passar mig särskilt bra över huvud taget. Eller de gör inte det. Framförallt inte nu när jag är van vid helt andra rutiner.

Men nu får jag skynda mig igen. Bussen går om 10 minuter, så det är snart dags att springa igen. Vi hörs snart igen, det lovar jag. Nu har jag liksom brutit förtrollningen, och bloggat igen. Nu är det inte lika svårt längre. Kram på er!

Utdrag ur min dagbok 2011

Såhär några månader efter flytten har jag lyckats hitta min gamla dagbok igen. Jag påbörjade den 2011, när jag precis skulle fylla 17, och avslutade den två år senare. Precis på dagen faktiskt, för jag har alltid lyckats byta dagbok på mina födelsedagar. Så från februari 2011 har jag tagit ut lite utdrag ur min dagbok från det året, komplett med datum och tider jag skrivit.

Att läsa den själv är ganska absurt. Så mycket tonårsångest, så mycket tårar och så mycket… kasst mående. Undrar om jag mådde så dåligt eller om jag bara nästan aldrig skrev det fina eller bra. Jag kan inte riktigt minnas, nämligen. Men antagligen är det som vanligt med mig – jag minns oftare det negativa och glömmer bort det fina.

Nu har det gått några år sen jag skrev dagbok sist. Kanske en sida här och där, men dagligen var det länge sen jag skrev. Det tycker jag är synd, och jag ska faktiskt försöka ta upp det igen. Min fina handbundna skrivbok jag fick av Eric i 19-årspresent någon månad innan vi blev ihop är ju trots allt bara halvfull. Men nu tillbaka till 2011. Året jag var 17 år och för att citera Veronica Maggio jag ”ville inte va den som blev kvar”.

23 februari
”Påbörjade nyss min favoritbok alla kategorier, Hur kär får man bli? Och det är ungefär vad jag undrar själv. Hur kär får man bli?”

24 februari
”Några sms stillar inte det stormiga havet som brusar i mig av tanken på honom. Helvete då.”

25 februari, 16.25
”Jag vet ju att det är honom jag vill ha, jag känner ju det. Men vad kan man egentligen begära som 17-åring? Knappast mer än hormoner och tårar.”
00.55
”Jag sätter upp självlysande stjärnor och planeter i taket imorron, ska fota när det blivit mörkt. Hoppas på bra resultat. I annat fall får jag en chans att drömma mig bort en stund.”

27 februari, 14.24
”Kära dagbok.
Han skiter i mig. Jag känner det.
….
Han skiter i mig. Fan.”

3 mars
”Jag tror Eric är kär i mig, det är lite läskigt och gulligt på samma gång.” [det var han faktiskt! hehe]

9 mars, ca 23.30
”Jag skrev nyss på bloggen om det jobbiga, att slita sig från datorn, kolla mobilen, för kanske, kanske!”
ca 23.40
”Känner att ångesten flödar, att jag behöver kissa, att jag verkligen vill tröstäta glass direkt ur paketet…..”
ca 23.50
”Lite glass blev det i alla fall… Skumbanan-smakande glass med sked direkt ur paketet på en köksstol, med en stängd dörr för att inte väcka mamma.”

13 mars, typ en timme efter tolv
”Men shit Bea, ta tag i ditt liv! Ska upp typ halv nio och är uppe till halv två? Way to go, din tönt!”

20 mars, tio över tolv…
”Ps. Jag har en färg-craving efter lila…. Ds.” [eh, va? haha]

21 mars, 23:23 faktiskt!
”Sovmorgon till 13.05 imorgon, tack och lov för det!”

8 april, nästan ett mitt i natten
”Nej. Jag vet inte längre. Skriver medan jag släpper in lite luft i mitt rum för att kunna sova. * är konstig, * har börjat supa på krogen, alla blir värsta emo och skadar sig…”

11 april, kanske typ tolv?
”Va med på gympan och fick en kon i huvudet.”

13 april, typ halv tolv
”Soundtrack of the day:
Spider’s Web – Katie Melua
Undercover – Deas Vail
Allt jag vill ha – Jakob Hellman
Nu kan du få mig så lätt – Håkan Hellström”

18 april, lite för sent igen… (23.48)
”Åt ute med finaste * på stans nyöppnade taco-bar också nu ikväll. Sen satt vi typ en timme på en bänk vid ån och pussades, skrattade och drack varsin energidricka!”

25 april, över två på natten, för sent…
”Solsken. 30 grader varmt. Nagellack. Peggens Glass. Mjukglass från Donken. Pizza. Jordgubbscider. Strandhäng. Gräsmattor. Fruktklubbor. Fanta Exotic. Parkhäng. Cigarettrök. Kusingos. Blöjbyte. Shortsväder. Nya vänner. Solbränna. Nyförälskelse. Tårar. Misstag. Förlåtelse. Kärlek.”

2 maj, mitt på kvällen
”Allting är konstigt och min hjärna är upp och ner. Inte ens musik vill jag lyssna på… […] Orkar inte mer. Allt gör ont. […] Die motherfucker Die motherfucker Die! Fan.”

8 maj, För sent för att vara bra.
”Min poetiska sida vill tillägga att natten till den 8 maj var stjärnklar. Det var vackert. Inatt är det nymåne, och det är ju också fint.
[…]
Jag vet inte vad jag vill med någon, men jag intalar mig att det är *, om och om igen, * * *. Men jag vet inte.
[…]
Veronica Maggios Snälla bli min går varm.”

16 maj, runt elva på kvällen…
”Jag vet inte vem jag är mer.”

18 maj, lite sent igen…
”Jag lekte lite Titanic innan. Det tyckte * var kul, så helt plötsligt hade jag en hand runt varje handled och skrattade. Dagens bästa.”

2 juni, halv sex på morgonen
”Första natten i tält, natten innan Siesta! öppnar, och jag lyckades sova i nästan 5 timmar. Det är folk som festar överallt och musik dygnet runt. Ett virrvarr av känslor för mig än så länge.”

6 juni, (a.k.a. Sveriges Nationaldag) Inte så sent
”Igår tog jag världens mest efterlängtade dusch, åt Tacos och badade i havet för första gången i år.”

6/7 juni, på natten iaf
Fan va det regnar ute helt plötsligt. Hoppas * hann hem, för jag vill inte tänka tanken på att han skulle hålla om * och värma henne, den gör för ont.”

22 juni, två på natten
”Sista natten på konfalägret. Jag vaktar där de som vill sova ska vara. Det blev precis ganska tyst igen, och jag har en godis kvar. Harry Potter har precis blivit fastbunden vid Tom Dolders grav, och boken lider mot sitt slut. Här är en ensam, ytterst irriterande fluga som flyger omkring här….”

24 juli, extremt för sent
”I morgon ska jag egentligen träffa *, men jag vill inte. Ljuga eller inte? Vi får se.”

4 augusti, strax efter 11 på kvällen
”Dagens Soundtrack
Denis – Blondie
Much too long – The Sounds
Shoreline – Broder Daniel
The Funeral – Band of Horses
En helt ny värld – Aladdin”

26/27 oktober [!!!], två på natten
”Kära Dagbok. Min handstil har blivit vedervärdig för att jag sitter för mycket vid min dator. Ser ju knappt vad jag skriver längre.”
[…]
Mycket har hänt, och jag är fortfarande singel och velande. […] Vad jag mer vet är att det är höst nu. På riktigt.”

27/28 oktober, sisådär ett (sent)
”Som den missförstådda tonåring jag är så känner jag att ingen riktigt förstår mig på riktigt.” [alltså!???! hahaha. Vilken… självinsikt?]

23 december, en fredag, dan före doppardan!
”I morgon är det första julen på 11 år jag inte sjunger i kyrkan på morgonen. Både konstigt och skönt.”

Och det var den dagboken från 2011. I början väldigt intensivt påfylld, med mycket ångest och många tankar. I slutet nästan tom i månader åt gången, och ytterst ångestig. Ja, det är ett ord. Egentligen mest ångest hela året känner jag, men mina minnen utöver de här jag skrivit ner är mestadels positiva… Så jag måste ha lämnat ute en hel del. Kanske skrev jag nästan bara när jag mådde som sämst.

Som ni kanske ser har jag kompletterat en hel del av sidorna med små teckningar som sammanfattar olika saker. Typ låtlistor, vad som hänt i veckan, känslor, namn (som är utsuddade här pga umgås med ytterst få personer från den tiden numera)… Tycker det är fint att jag har gjort så, ändå. Som extra minnen, för mig som sällan minns något själv.

Om solens återkomst och att inte blogga på några veckor

Solen har åter kommit till Malmö, och jag njuter av varje sekund. Tar promenader med Eric, dels runt på gatorna, men också runt på kyrkogårdarna i närheten av lägenheten. Vi strosar runt, diskuterar, vänder våra ansikten mot ljuset och får solbränna efter glasögonen. På mornarna vaknar vi av det starka ljuset rakt i ögonen, och vi har inte tid än att skaffa gardiner. När ljuset träffar rakt in i lägenheten ytterligare en gång på eftermiddagen njuter jag i soffan av hur växterna i hörnet blir upplysta och sakta vrider sig ditåt lite i taget, dag för dag.

På väg till skolan på morgonen fryser jag utan vantar, men på vägen hem är det så varmt att jag nästan vill ta av mig jackan. Så jag promenerar nästan hela vägen hem, och ofta får jag sällskap av klasskompisar som ska åt samma håll hela eller en del av vägen. Det är som att hela jag lever upp när solen börjar skina igen. Lite som de flesta verkar göra.

Och kanske är det så. För när jag för en dryg vecka sen bloggade för första gången (med ett undantag) på flera veckor, så kände jag att det var dags. Kanske var det solen som kom med energin, eller så var det helgens resa till Stockholm och den behövda peppen jag fick av att umgås med andra som bloggar. Som inte tycker att det är konstigt att ta fram kameran titt som tätt, och som inte tittar på en så fort den åker fram.

Kanske behövde jag bara få vila lite i att inte fotografera allt jag såg. Kanske behövde jag bara få en paus efter att ha kört på i 180 kilometer i timmen sen oktober. Allt låg lite på lä där ett tag. Inte bara bloggen, utan lite hela livet. Allt blev för mycket, som att jag nästan kraschade men lyckades bromsa i tid. När både flytten, tunga kurser i skolan, jul och nyår kom samtidigt som ljuset försvann. Direkt efter en intensiv period av lägenhetssökande och efter en kurs i skolan som tog mer än den gav. Hela kroppen sa ifrån, och det ledde till att jag inte alls orkade. Skolan fick lida lite i några veckor. Inte så att det inte går att ta igen, men det kommer krävas lite mer av mig i slutet av sommaren.

Men nu har solen kommit tillbaka, den stiger upp tidigare varje dag och går ner senare. Och med den kom min ork! För ni kanske har märkt det. Här kommer upp inlägg titt som tätt. Och jag tror minsann att det märks att jag tycker det är roligt igen. Jag hoppas i alla fall att det gör det. För det bästa med bloggen är inte att den är som en dagbok, utan interaktionen jag får med andra genom den. Att jag lärt känna nya människor. Att jag får träffa och lära känna folk genom internet. Att ni läser och svarar på det jag skriver. Och att jag i sin tur får svara er. Det är det finaste jag vet, och jag uppskattar er alla.

Nu ska jag njuta av glossigt inredningsmagasin nummer 2 inköpt igår, och sen ska vi äta pizza till kvällsmat. För det är söndag. Det är vår. Och solen skiner fortfarande utanför fönstret.
Vad gör ni en sån här underbar vårkväll?

Om den här dagen, den 8 mars. Tack.

Det har varit tomt och tyst här ett tag. Ett lite längre tag än jag velat, egentligen. Men magen har målat och värkt varje gång jag tänkt på bloggen, och jag har helt enkelt inte kunnat förmå mig att skriva något här. Jag har tänkt på ursäkter som tentaveckan vi hade, som att den nya kursen började efter det. Som om det spelar någon roll, för jag har lyckats blogga över såna perioder förut, med lite planering och ork. Men det är väl just det där. Jag har varken planerat eller orkat. Eller orkat planera, för den delen.

Men så var det inte heller det jag skulle skriva om idag, utan dagen. Internationella kvinnodagen. När jag vaknade i morse, för trött för att gå upp och gå iväg till skolan, la jag inte en tanke på dagens datum. Inte heller när jag vaknade för andra gången, gick upp och gjorde mig i ordning och åt frukost, tänkte jag på dagens innebörd. Inte förrän någonstans i skolan när jag började första lektionen som för de andra var lektion nummer två, tänkte jag på vad det är för dag idag.

Den här dagen har för mig ingen särskild, personlig innebörd. Jag går inte ut och demonstrerar som en del jag känner gör. Jag brukar inte skriva långa inlägg på bloggen som många andra gör. Jag brukar egentligen inte göra så mycket mer än att retweeta folk på twitter och tycka att de säger ännu vettigare saker än vanligt. Läsa lite blogginlägg och gilla dem. Kanske dela något på Facebook eller instagramma en bild med någon sorts budskap. Andas ut, vila i att jag vet var jag själv står. För mig är det här en dag som alla andra – även om jag egentligen vet att den inte är det.

Förra året skrev Alicia ett så fint inlägg om att lyfta kvinnor. Jag önskade att jag hade kommit på idén själv, och började spara länkar till en egen variant. Tänkte mig ett gigantiskt inlägg med länkar till alla kvinnor jag älskade och såg upp till. Hur det blev? Jag orkade inte. Det blev ingenting, och i stället skrev jag inget alls den 8 mars 2016.

I år orkade jag inte planera. Orkade inte ta upp datorn och orkade inte tänka på det alls. Tänkte hoppa över det här och ignorera bloggen i några dagar till. Men tack vare (specifikt en, men också flera) vettiga tjejer i min klass bestämde jag mig för att skriva det här ändå. Så nu skriver jag.

Tack, underbara ni, för att ni kämpar när jag inte orkar. Tack för att ni går ut i snön och demonstrerar, när jag bara vill hem och lägga mig i sängen och pausa lite. Tack för att ni kämpar varje dag och ifrågasätter när andra säger korkade saker, även fast jag inte vågar. Tack för att ni är ni, och för att ni får mig att våga vara jag.

Tack alla ni som skriver debattartiklar och krönikor med vettiga åsikter och självklara punchlines som känns i magen efteråt. Tack ni som fotograferar feministiska bilder och delar med er av på internet. Tack alla ni fantastiska i gäri-grupperna jag är med i på Facebook (Växtgäris, Skapargäris, Beauty and Bullshit – tack till er alla!), och tack för all fakta ni delar och för stämningen ni sprider.

TACK till er i Monthly Makers, nya och gamla, för att ni finns. För att jag fick vara med från början, att ni trodde på att jag också kunde, fast jag inte trodde det själv. Att mitt skapande också var värt något, fast det inte var så regelbundet. Tack kanske allra mest till Alicia, Wilda, Mikaela och Sandra, som alltid har tagit sig tid att läsa, och att kommentera det man skriver och inte bara det man ser i bilderna.

Tack till alla kvinnor i min släkt, till mamma, till farmor, till mina fastrar och min kusin. För att ni visar hur olika man kan vara och ändå tycka om varandra. För att ni är de ni är, och för att ni alla varit förebilder för mig när jag vuxit upp. Tack till mamma, för att du fast du kan vara jobbig ibland, alltid är den som älskar allra mest. Tack till farmor, för att du är den snällaste jag vet, och tack för allt du har lärt mig och fortsätter lära mig. Tack för att du gav mig intresset att skapa med händerna och lärde mig grunderna i hur en gör när en broderar, stickar och virkar.

Tack också till alla de kvinnor som banat vägen för hur vi har det idag. Det kanske inte är bra än, men vi har redan kommit lång väg. Tack och åter tack för att ni gav er ut och slogs för vår skull, lika mycket som för er egen. För att ni började demonstrera, för att ni var arga, för att ni vågade stå upp för det som borde varit era rättigheter. Ni var starka, det tror jag att vi är idag också.

Och slutligen. Tack till mina närmsta kvinnliga vänner, för att ni är bäst i världen. Tack för att ni finns där, även när jag suger på att höra av mig och när jag blir för intensiv. Tack. Tack för allt.

Och nu ska jag avsluta den här texten. För det är dags för mig att göra andra saker. Skriva saker till skolan, läsa kurslitteratur och kanske framförallt: ta det lugnt. Göra något för att jag vill göra det. Och inte av några andra anledningar. För så tar jag hand om mig själv, som kvinna, på internationella kvinnodagen. Jag vilar i att jag är jag, och jag duger som jag är. Om inte alla dagar, så i alla fall den här.

I don’t know about you, but I’m feeling twenty….. three?

Jag fyller år! Tjugotre år, för att vara exakt. Och titeln, ja, alltså… Förra året låg jag med hög feber och hade kräkts dagen innan min födelsedag, så mitt välplanerade och fancy inlägg jag hade tänkt skriva då föll liksom bort. Jag som verkligen, verkligen hade tyckt det var sådär töntigt kul att ha en Taylor Swift-lyric som rubrik. SÅ! Nu gjorde jag det i år i stället. Hehe.

Jag har tänkt ta lite bilder själv, satte upp ballonger jag köpt med tejp på väggen, tejpade upp lite snittblommor som vi redan hade i vaser runt om i lägenheten och så…

… ställde jag upp stativet (som är utan handtag för det har ramlat av…) och satte på kameran och ställde in allt som jag ville ha det. Sen insåg jag att Eric var tvungen att hjälpa mig ställa in skärpan. Så han kom in och hjälpte till och så letade vi upp min självutlösare….

… och så skulle jag fota mig själv! Men den fungerar såklart inte. 10 meter sladd, knappt använd, och den har bara lagt av. Nu är den visserligen säkert 6 år gammal, men ändå så tråkigt när man hade behövt den.

Så Eric fick hjälpa till igen! Sen stod jag där framför väggen, på olika sidor av mina upptejpade dekorationer och gjorde miner och poseade och hade mig. Kände mig mest oerhört fånig, men några fina och roliga bilder blev det ju trots allt!

För nu, från och med 11 ungefär idag, så är jag 23 år gammal! Tjugotre? Tjugotre. Och det känns… så himla absurt. För jag känner mig allt som oftast inte så vuxen. Kanske som att jag är max 20, men absolut inte närmre 25 än 15. Så att fylla år ännu ett år känns alltid lika konstigt. Nu är det ju bara 2 år kvar till 25?! Och då är man halvvägs till 50, osv, osv…

Men så är det alltså. Min födelsedag. Idag fyller jag tjugotre. Idag hoppas jag på att solen skiner, eller att det i alla fall inte regnar. Jag hoppas på att Eric väcker mig med något fint på sängen, och på att vi hinner det vi vill göra. För tack och lov är jag ledig idag. Fint prickat med tanke på förra årets katastrof-lördag alltså.

Jag hoppas ni får en fin dag, för det ska jag verkligen försöka ha! Kram på er <3

50 viktiga och oviktiga fakta om mig

Såhär efter en bloggflytt tänker jag att det hade varit roligt att lära känna varandra lite bättre! Det är ju trots allt svårt att klicka sig in på en blogg och veta vem det är man läser om egentligen. Nu har jag visserligen en ganska utförlig Om Mig-sida, men det är ju trots allt aldrig tillräckligt för att beskriva en hel person med massor av olika intressen, tankar och känslor. Så därför har jag i stället samlat ihop 50 fakta om mig, för att ni ska kunna lära känna mig lite bättre!

1.Jag har lärt mig att älska te, och numera är ett av mina favorit-téer ett klassiskt Earl Grey.

2. Just nu äger jag 31 växter + 8 sticklingar…

3. … men jag planerar att äga (minst) lika många växter som vi har kvadratmeter – det vill säga 61!

4. Jag har haft ett vagt beroende av att köpa magasin, men på senaste tiden har jag tröttnat lite.

5. För lite mer än ett år sen hittade jag minimalism, men det är först nu i år jag har börjat kalla mig själv för minimalist.

6. Jag började uppskatta nagellack igen förra året, och just nu är favoritfärgen en mörkt, mörkt blå.

7. Jag älskar keramik, och jag längtar tills jag har råd att ta en kurs och testa själv.

8. Av alla de mängderna bloggar jag läser så är några av mina favoriter Polichinelle, SMDLND och lingers.

9. Min farmor betyder väldigt mycket för mig.

10. Om två år är jag förskollärare med musikprofil, och jag tror verkligen att det är ett yrke jag kommer vilja ha länge.

11. Våren är min bästa årstid, trots att den kan vara lite klurig ibland. Känslan är dock alltid den bästa på våren.

12. Förut kunde jag inte äta frukost, nu kan jag inte leva ordentligt utan den.

13. Jag är förlovad och vi vill gifta oss, men har inte riktigt planerat än när det ska bli av.

14. Jag har aldrig riktigt varit förtjust i att röra på mig, men har hittat yoga och tycker det är underbart!

15. När jag var liten samlade jag på allt och kunde inte slänga någonting alls – inklusive trasiga lådor eller pinnar.

16. Jag skulle vilja tatuera mig, men kan aldrig bestämma mig för vad jag vill ha, och har därför aldrig gjort det.

17. Jag går hos en kurator genom skolan för att prata om och hantera min ångest.

18. Ibland kan jag vara en sån otrolig besserwisser att andra blir trött på mig, men jag är det bara med folk jag känner riktigt väl och är bekväm med.

19. Om det blir kallare än 18 grader i vattnet är jag inte i det, simple as that.

20. Böcker är något jag har varmt om hjärtat, och jag kan i princip inte läsa längre texter alls i digitalt format.

21. Min favorit-bokserie of all times är Harry Potter…

22. … men jag är inte särskilt förtjust i filmerna, eftersom jag tycker de saknar en hel del av charmen från böckerna. (Och en hel del annat också, för den delen, som karaktärer….)

23. Min guilty pleasure-musik är Taylor Swifts 1989-album.

24. Av alla växter jag kan så är mina favoriter porslinsblomma (hoya carnosa, mest), monstera deliciosa, och variegerad fönsterfikus (vilket jag tyvärr inte äger någon än….)

25. Jag har varit ganska starkt troende under en period i tonåren och spenderade nästan varje dag i veckorna i kyrkans lokaler. Dels på ungdomsgrupperna, men också som konfirmandfadder. Numera tror jag nästan inte alls, men kanske ändå på att det finns något där ute.

26. Om jag bara fick välja en krydda att använda i maten resten av livet skulle jag troligtvis välja timjan. (salt och peppar borträknat, vill säga)

27. Jag har aldrig varit utanför Europa, och är på många sätt inte särskilt sugen på att resa så långt bort heller. Inte för att jag inte vill utforska världen, för det hade jag gärna gjort, men jag är samtidigt så otroligt hemkär att jag inte tror att jag skulle må bra någon länge bit hemifrån. Kanske mest för att jag skulle behöva så lång tid på andra sidan jorden innan jag kände mig bekväm och pigg igen.

28. Nästa resmål med övernattning utanför Norden hoppas jag dock är Paris!

29. Jag har skomakartumme, och vänstra tummens övre led kan jag börja ungefär 90 grader bakåt.

30. Min första start-Pokémon när jag spelade Pokèmon Röd på mitt gamla (lila) Gameboy Colour var såklart Squirtle. Efter det har jag aldrig börjat med något annat än den vatten-Pokémon som funnits.

31. Vi har inga gardiner än, och det stör mig mer än jag trodde att det skulle göra.

32. Jag älskar ost, och därmed älskar jag också ostbågar. Fast de inte smakar särskilt mycket ost egentligen.

33. Jag är höjdrädd, och en av de läskigaste sakerna jag kan tänka mig är att hoppa från höjder, vilket man ju till exempel gör när man hoppar bungy jump eller fallskärm. Usch!

34. Jag fastnar nästan aldrig på bild för att jag helt enkelt hatar det. Jag tycker att jag ser förfärlig ut på majoriteten av alla bilder på mig och över just nu på att vänja mig vid att se mig själv på bild.

35. Jag har aldrig riktigt behövt plugga och det gör att jag har ca världens sämsta studieteknik. På något sätt har jag alltid lyckats klara mig ändå, men det är tråkigt på många sätt att missa en massa kunskap.

36. Under livets olika perioder har jag haft väldigt blandad musiksmak, och det finns i princip ingen som väntar sig att jag ska ha lyssnat på så många olika saker när de börjar lära känna mig.

37. Under min emo-period på högstadiet var ett av mina favoritband Slipknot, men mest gillade jag egentligen All Hope Is Gone-albumet och inte så mycket annat. Andra band jag gillade mycket var Funeral for a Friend, Tokio Hotel, Cinema Bizarre och Kent. Kul blandning, right?

38. Numera lyssnar jag på helt andra saker blandat med gamla favoriter. För tillfället lyssnar jag mest på elektronisk pop/rock och en favoritlåt just nu är Side to Side med Ariana Grande.

39. Jag är allergisk mot katter, och det är en av mina största sorger i livet eftersom jag egentligen älskar katter och gärna hade haft en.

40. Ett av mina mellannamn är Kristina, och det heter även en hel del andra kvinnor på min pappas sida.

41. Min bästa mat är pasta, och hade det varit rimligt hade jag ätit pasta alla veckans dagar.

42. Jag dricker i princip ingen alkohol för att jag inte gillar smaken och inte heller känslan av att tappa kontrollen över sin egen kropp.

43. När jag handlar är jag en sån person som kan gå i evigheter och titta på allt långsamt för att hitta det som tilltalar mig mest. Bra för shopping, för jag hittar alltid guldkorn när jag väl shoppar, men mindre bra i mataffärer. Jag tenderar nämligen till att köpa saker jag egentligen inte tycker om för att de är ”spännande” eller andra saker jag intalar mig själv fast jag vet att det inte blir bra.

44. Jag läser väldigt fort, och ibland läser jag så fort att jag hoppar över meningar och missar relevant information i litteraturen. Både skönlitterärt och facklitterärt alltså.

45. På Youtube får jag mest förslag om att titta på videos som handlar om smink, minimalism, mat och DIY, men i princip inget annat. Så de lyckas rätt bra, med andra ord!

46. Min favoritfärg är blå, och jag har i princip alltid haft blått som favoritfärg. Den tilltalar mig på så många sätt, och i många nyanser.

47. Jag är löjligt rädd för spindlar, och om det rör sig i håret eller på huden på valfri kroppsdel så smäller jag till hårt utan att titta.

48. Jag gick Estet Musik på gymnasiet, och efter det har jag pluggat Engelska i Malmö och Tyska i Lund innan jag började på Förskollärarprogrammet – där jag läser en Musikprofil!

49. Jag har ett enormt förråd av skapandematerial, men det är först de senaste åren som jag har börjat rensa bland det och använda upp delar av det.

50. Den sista faktan ni får om mig, är att jag på sista tiden blivit besatt av att städa. Eller snarare av att det behöver vara rent omkring mig. Jag hatar fortfarande själva städningen.

Och det var 50 fakta om mig, vill du kanske dela med dig av någon fakta om dig? Det hade varit så kul att lära känna er som läser lite bättre!