Hej hörni! Nu livebloggar jag igen. Vilken grej va? I morse tog jag tåget till Falkenberg. Själv. Satt och tittade ömsom ut och ömsom på telefonen hela vägen, musiken i hörlurar på huvudet. Pappa mötte upp på stationen och vi åt lunch tillsammans, och i bilen på vägen hem satt jag bara och tittade ut och tänkte på att det här är hemma.

Jag vill sällan erkänna för mig själv att jag på många sätt älskar den här staden. Platsen som jag bara ville fly från som tonåring. Så mycket hat mot den här lilla ”hålan” på västkusten. Bästkusten. Men de bästa stränderna jag besökt i Sverige, helt fria från stenar i sanden och nästan helt från tångruskor i vattnet. Med småstadskänslan, pizzeriorna och frisörsalongerna. Med de bekanta gatorna och Vallarna och vägen till skolorna jag gått på genom livet.

Och nu sitter jag alltså här. I min säng och skriver. Jag tog inte med mig min kamera den här gången, men jag rotade fram min gamla kamera ur någon låda och tycker den tar rätt okej bilder fortfarande. Tog med mitt favoritobjektiv bara och använde det i stället för kitobjektivet som satt på.

Har lite svårt att hitta orden just nu. Vet inte riktigt vad jag vill få fram, men tyckte det kändes så otroligt mycket när jag kom hit igen. Till Falkenberg, till lägenheten där jag växte upp, till mitt eget gamla rum.

På insta stories la jag upp en video när jag gick in i mitt rum. Där skrev jag att det är så likt det jag lämnade men också så annorlunda. Att det är en konstig känsla. Och det är det. Det är konstigt att komma in i köket och se ett annat köksbord, för att vi har det gamla hemma i Malmö. Det är konstigt att gå runt i ett hem som har samma möbler på samma ställen som alltid, men som samtidigt ser annorlunda ut och inte alls är likadan.

Framförallt är det stor skillnad på mitt rum. Det kanske låter konstigt, med tanke på att jag var här i påskas. Men jag har inte varit ensam här hemma sen sommaren 2015. När jag bodde hemma och jobbade på Gekås i några veckor, och mina föräldrar var på semester i någon annan del av Sverige. Jag har inte varit här ensam och fått fixa med grejer själv på så länge. Det är som att det är mitt, fast ändå inte.

Här finns tecken på att jag bott här, förutom att det fysiskt bara är mina saker i rummet. Blyertsstreck i taket från när jag var yngre och hade loftsäng och någon gång var nyfiken på vad som skulle hända. Revor i tapeten på några ställen från tonåren när jag satte upp saker med frystejp i tron att det skulle vara bättre än vanlig tejp eller häftmassa. I övre högra hörnet av fönstret sitter en sån där gammal fönstermålning som man gjorde i lågstadiet när det var trendigt, men som inte gick att få bort när den stelnat på plats.

De mer fysiska tecknen på att det är mitt rum innefattar papperstranor och torkade blommor i fönstret, meterhöga tidningshögar brevid bokhyllan, studentmössan på en hallmöbel jag skaffade på loppis en gång, pride-flaggan på spegeln från en av Falkenbergs pridefestivaler, böcker i bokhyllan som vittnar om både tonårskänslor och nyfikenhet på vuxnare ämnen. Titlar som ”Jag finns” och ”Expert på att rodna”. Och så alla dessa pryttlar.

Det finns så många minnen här. När jag lägger mig ner och blundar kan jag se alla sätt jag möblerat här inne genom åren. Vad som hängt på väggarna. Jag kan se många av böckerna som stått i mina bokhyllor, och jag kan se framför mig hur ett hyllplan i min ena Billy-hylla rasade när jag hade lastat den för tungt med alla mina tidningar.

Och jag känner mig så kluven. Har jag någon gång skrivit att vi har börjat titta på hus? Jag och Eric alltså. Inte så att vi tänker att vi ska eller ens kan flytta nu, eller på rätt många år, men vi har varit nyfikna på vad som finns och vad de husen i sin tur kostar. Vi har mest tittat i södra Skåne, runt om Malmö och Lund, så långt som Ystad, och så långt upp som Helsingborg. Och i Falkenberg och Varberg.

Och på ett sätt ser jag fördelarna. Vi är båda härifrån. Våra föräldrar och släktingar bor här. Vi hittar här, vet vilka områden vi tycker bättre och sämre om, var vi vill hamna. Vart på stranden det är mindre folk, vilka restauranger som finns på ett ungefär. Vilka skolor vi själva gått på och vad vi tycker om dem, och vilka andra som finns och vad våra kompisar har tyckt om dem. Det finns så mycket jag saknar med Falkenberg, framförallt på sommaren.

Men jag ser också nackdelarna, och det gör mig lite rädd. Att jag ändå på något sätt kanske vill tillbaka. Det gör mig faktiskt rädd. För jag vill inte hamna här. Jag vill inte känna oron för att i vuxen ålder stöta på folk som jag inte kom överens med som barn och tonåring. Vill inte bli en av alla som fastnade här och aldrig kom härifrån. Och så är jag rädd för att jag har romantiserat bilden av den här staden, eftersom jag inte lever i den längre.

Och nu vet jag inte alls mer. Kanske hamnar vi här, kanske hamnar vi inte här. Jag vet inte, och jag kommer såklart inte att bestämma något nu.

För vet ni? Nu ska jag ut. Jag ska försöka pumpa däcken på min ärvda gamla cykel, Röda Faran som jag döpte den till 2015, och ta mig ut. Inga växlar, och lite sol. Kanske slänger jag ner badkläderna och en handduk i tygpåsen och cyklar iväg. Kanske hamnar jag i skogen. Kanske stannar jag aldrig till utan bara fortsätter cykla.

För det här är det jag har saknat. Och jag är så otroligt glad över att jag får komma ifrån större staden lite. Hur mycket jag än älskar Malmö. Så är det liksom inte Falkenberg. Och Falkenberg, det är hemma.

9 svar till ”Tankar om Falkenberg och mitt gamla flickrum”

  1. Profilbild för Linnéa

    Är det verkligen fel att vilja flytta tillbaka om det nu är en plats som du verkligen trivs på? Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, fast inte om en annan stad utan om en stadsdel i den staden jag bor. Visst jag kanske också romantiserar bilden av hur det är att bo där, för det finns personer där som jag inte vill stöta ihop med. Men det kommer alltid ännsikor som man som man inte kommer överens med, det kommer man liksom inte undan hur mycket man än önskar att man kunde. Så värför skall de få styra över vart du skall bo? Visa att du har gått vidare (även om du inte har det) och var en bättre person genom att alltid vara trevlig mot dem även om det känns som du bara vill där ifrån. Och kan du verkligen säga att du fastnade där? Du har ju ändå prövat att bo på en annan plats och komit fram till att den platsen du känner dig mest hemma är den där du växte upp.

    1. Profilbild för Linnéa

      Ser att det föll bort lite text nu 😛 Det skall stå : Men det kommer alltid finnas männsikor som man som man inte kommer överens med, det kommer man liksom inte undan hur mycket man än önskar att man kunde

    2. Profilbild för Beatrice

      Det ligger nog mycket i det du skriver också. Mest av allt är jag orolig för att mina gamla känslor ska ta över, och att jag ska känna någon sorts flyktinstinkt när jag väl sitter där med hus, barn och familj. Eller att jag i mitt framtida yrke kommer stöta på personer som börjar krångla för att de har fördomar om vem jag är utifrån vem jag var. Inte så att jag tror att det kommer hända, men oron ligger fortfarande där och gnager. Men du har helt rätt i att jag faktiskt inte fastnade här. Även om det känns som ett nederlag att flytta tillbaka, om det nu skulle bli så.

  2. Profilbild för Jess

    Så mycket falkenbergsfeeling nu <3 Jag brukade också tänka att jag inte ville fastna, för precis som du skriver så finns det så mycket känslor och minnen kopplade till staden. Sen tänker jag på en person som blev kvar så att säga, som nu är gift, har barn och är engagerad politiskt för att skapa en bättre stad och det får mig att tänka på att Falkenberg inte är samma stad som för tio år sedan. Jag vet inte, det finns såklart för- och nackdelar med alla ställen, men Falkenberg är bra fint ändå 🙂

    1. Profilbild för Beatrice

      Jag tror du har rätt, det är en annan stad. Till och med en annan stad än när jag flyttade för fyra år sen. Det märks att den förändras, och att den växer rent medvetenhetsmässigt också, och inte bara till ytan. Kanske borde man själv flytta tillbaka för att göra något positivt för Falkenberg, i stället för att bara… avsky en stad som man samtidigt älskar. 🙂

  3. Profilbild för Frida G Svensson

    min hemort kändes också alltid så mycket. och det kändes inte bra. jg lovade mig själv att aldrig flytta tillbaka. åren gick, jag fick man och barn, och i augusti flyttar vi till ett hus. I hemorten! sjukt!

    1. Profilbild för Beatrice

      Åh, det låter så fint ändå. Jag hoppas ni kommer trivas, och att de gamla känslorna inte tar över. Det är nog faktiskt det jag är allra mest orolig för själv. Önskar er all lycka till!

  4. Profilbild för Wilda

    fint skrivet, gillar dina reflektioner. har inget klokt att säga själv eftersom det är så annorlunda för mig, men det är fint att läsa. <3

    1. Profilbild för Beatrice

      Tack Wilda <3 det är så mycket kluvenhet i allt detta. Nu är jag tillbaka igen, och jag vet liksom aldrig vad jag ska tycka om den här stan.

Lämna ett svar till Linnéa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

jag är Bea.

Välkommen till min blogg! Här delar jag mest mitt skapande, och en del av livet. Nyligen skedde en flytt tillbaka hem till Falkenberg, efter 10 år i Malmö. Följ med mig när jag upptäcker min hemstad!

Följ mig också här:

Nytt på Instagram