Browsing Category

Falkenberg

Utflykt till Ätraforsdammen och Luftvärnstornet

När vi var hemma strax efter min födelsedag i mitten av februari, så åkte vi på en liten utflykt! Från början var det tänkt att det skulle bli först Gekås och sen skogen, men skogen uteblev lite. I stället tog vi en annan väg hem till Falkenberg, och åkte via Ätrafors!

I Ätrafors finns den finurligt namngivna Ätraforsdammen, hehe. Och dit åkte vi! Jag var där med pappa en tidig morgon för ganska exakt 5 år sen, och fotade soluppgång över sjön. Sen dess har vi bara åkt förbi och inte stannat, oftast på väg till eller från Ullared för att handla. Men nu var det alltså dags igen.

Vi kom fram till en frusen sjö, med massor av häftiga isbitar i små och stora sjok som låg längs den lilla strandkanten. Några var otroligt vackra, tunna, med små isklumpar på undersidan. Det liksom glittrade och glänste i dem när en vred på dem i ljuset.

Andra var betydligt större, och Eric härmade ett litet barn som stod och kastade de större sjoken ut på den tjocka isen. Kul, tyckte jag, och fotade några sekvenser. Timade också perfekt från början av kastet tills det att isen slog i isen och gick sönder, i en Boomerang som hamnade på instagram. (Och ligger kvar bland mina highlights om ni är nyfikna)

Sen var det dags för fika! Jag hade valt ut två chokladsorter på Gekås, som vi tyckte lät spännande. Den ena var den här, med yoghurt och jordgubb, som var så. himla. god! Tror den kostade 8 kr, så tips om ni ändå ska dit, finns nånstans vid kassorna längst bort från ingången. Hehe.

Sen var det dags för en liten promenad innan vi åkte hem. Vi gick över dammen, för dörrarna var inte låsta. Allting var fruset, förutom små ilar av vatten som strömmade genom de öppna hålen i dammen. På ena sidan helt isigt, på andra lugnt och stilla, men högt upp mot kanten av gången.

Gången var ganska isig, och på några ställen var det nästan lite läskigt att gå över. Men jag belönades med så fina bilder, att det var det verkligen värt. Jag testade på att ta några bilder med lång slutartid, men det blev inte längre än såhär. Dels för att jag behövde hålla i kameran själv, men dels för att det var för ljust för att kunna få vattnet att bli riktigt magiskt flytande som rök. Vacker ändå, dock.

På andra sidan fanns ett litet skjul, och där låg stora, kvadratiska stockar som vi antog var någon sorts brygga kanske, eller flotte att dyka från möjligtvis. Stockarna hade så vackra färger, och jag kunde inte låta bli att knäppa av några bilder. Pappa och Eric hade dock redan skyndat vidare över vägen, och var på väg upp mot det gamla luftvärnstornet!

Jag kom ikapp, och kravlade mig över en ostadig pinne som låg som barriär för att man inte ska köra upp direkt till tornet, och så tog vi den korta, men branta vägen upp till tornet. Uppifrån backen kan man se åt andra hållet, ner längs med Ätran som rinner hela vägen ner till Falkenberg och ut i havet. Jag vet inte exakt vad det gula huset är, men kanske var det en del av kraftverket förut?

Tornet ser väl inte så högt ut på bilden, men pappa är två meter lång, och det är minst tre gånger så högt som honom, så högt är det allt! Och runt omkring det växer en massa fina saker, som den där mossan på bilden.

Sen bad jag också Eric att ta några bilder på mig. Jag som helst inte är med på bild alls, men som börjar tycka det är lite synd att det aldrig finns några på mig, eftersom jag alltid håller i kameran. Så jag poseade lite stelt framför tornet, och Eric fick väldigt ospecifika instruktioner över hur jag ville ha bilden, haha.

Och sen var det dags att bege oss hemåt igen, för mamma skulle med ett tåg, och vi skulle vidare för att fika hos Erics föräldrar. Snipp snapp snut, så var den här lilla återberättelsen av utflykten till Ätraforsdammen slut.

 

13 mars, 2018 by

En skogspromenad i Falkenberg

För er som följer mig på instagram gissar jag att det inte gått er förbi att jag var i Falkenberg i helgen. Om nu inte algoritmen gjort att ni inte ser mina uppdateringar, som den gör för mig med flera av mina favoriter. I alla fall! Vi var i Falkenberg i helgen, och det var det allra bästa höstvädret hemma. När vi kom dit var det soligt och ganska varmt, och sen regnade det resten av lördagen. På söndagen var det mulet med uppehåll, och sådär lagom varmt att en tunn jacka är precis lagom.

Så jag sa till Eric att jag ville ta en promenad i skogen. Vilket vi gjorde! För det är något jag har börjat erkänna för mig själv på senaste tiden. Jag saknar inte bara Falkenberg och havet. Jag saknar också skogen, och kanske framförallt närheten till skogen. Jag är van vid att den finns mindre än fem minuters promenad bort, på andra sidan min gamla skola, och här i Malmö finns den… ja, men en halvtimmes busstur bort. Och det är helt enkelt inte tillräckligt nära för mig.

Så jag och Eric gick helt enkelt ut i skogen. Inte min skog, men den hänger i princip ihop med den här, så det dög för min del. Bara det faktum att det luktar rätt, och att det är någorlunda vildvuxet med stigar räcker liksom. För det är ingen ägd skogsmark med traktorvägar som ligger inne i Falkenberg, utan snarare gamla djurstigar som trampats upp av alla otaliga hundägare och löptränande personer som rör sig i skogen.

Och jag hade såklart med mig kameran! För en liten del av att gå i skogen tycker jag är att försöka fånga känslan. Framförallt på hösten. Alla vackra, roliga och knäppa svampar, och alla färger. Vad som blommar, vad som är tungt av bär, vad som rör sig lite närmre marken än vi gör.

Redan i skolan fick vi lära oss en del om svampar. Kanske för att vi var ute i den här skogen varje fredag förmiddag, men också antar jag för att det är lite allmänbildning. Den översta svampen vet jag inte exakt vad det är, men visst liknar den lite en Karl Johan-svamp? Den nedre är den mest tydliga och självklara av svampar – flugsvampen (om än inte helt säker på vilken sort).

Kantareller hittade vi också några, och fler mystiska svampar jag inte kan namnet på.

Vi satte oss en stund på en låg gren brevid en av alla kojor som finns i skogen, och Eric tittade på en myrstack. Jag tog mest in allt syre, allt lugn och alla färgskiftningar. Alltså, framgår det på något sätt alls att jag verkligen, verkligen saknar skogen? Eller bara någon sorts natur över huvud taget, som inte är konstgjord?

Det allra bästa var dock att ljuset föll så vackert mellan träden, både när solen sken och när den var täckt av moln. Få saker är så vackra som höstfärger i solsken.

Obligatorisk bild på blogg-innehavaren, det vill säga mig! Jag gillar ju egentligen inte att stå framför kameran, men jag jobbar på det. Vilket i sin tur betyder att Eric jobbar på att fotografera. Vet inte vilket som är mest motvilligt, hehe.

Men mest av allt är jag glad för att vi tog oss tid. Tid att bara promenera, prata och ta det lugnt. Den korta rundan vi gick (kanske en kilometer som mest?) tog nästan en timme, och det är precis så jag vill ha det i skogen. Lugnt, stilla och promenader i sakta mak.

Faktum är att jag i och med detta har blivit sugen på att utöka mitt busskort så jag kan ta mig till fler skogar i närheten. Inte för att jag tror att jag hinner egentligen, men jag vill vill vill ut i naturen mer, och det är väl det som krävs.

14 september, 2017 by

Borgmästargården med Kajsa

Det här med att vara i Falkenberg är rätt behagligt ändå. Framförallt när jag är ledig och kan bestämma lite över tiden själv. Så igår mötte jag upp Kajsa, efter att ha cyklat en omväg förbi pappas jobb för min kamera som han råkat få med sig i väskan. Vi hade bestämt träff på Borgmästargården, som är ett café som öppnade i Falkenberg efter att jag flyttade härifrån. Och kanske min nya favorit här i stan.

Borgmästargården ligger mitt i stan, i ett gammalt gult hus som förut var mäklarfirma och pappas gamla tidningsjobb på vinden, men som nu alltså huserar café i bottenplanet.

I Falkenbergs-mått mätt är det kanske inte så billigt, men här får man bara det bästa. Närproducerat från gårdar och företag runt om i kommunen, fika bakat på riktigt smör, och allting serverat på fint porslin med fin inredning runt sig. Det blir liksom värt det för mig.

Dessutom inte så farligt dyrt i jämförelse med ett gäng favoriter i Malmö, fast kanske ännu bättre för att det är just så litet. Här finns inte supermånga platser, men det finns faktiskt dubbla uteserveringar också. En på gården bakom huset och en på framsidan med mini-utsikt ner mot Ätran.

Så där satt vi i ett gäng timmar, jag och Kajsa, och pratade om högt och lågt och bara umgicks. För första gången på länge var vi dessutom utan sällskap av partners eller andra kompisar. Som så ofta på den gamla goda tiden, hehe. Fast då var vi på ett annat café i en annan del av stan.

Sen tog jag Röda Faran och cyklade hemåt över Tullbron för att äta kvällsmat, och så vidare tillbaka till Kajsa igen på kvällen för att umgås och prata ännu mer. Fast det får ni se i ett annat inlägg.

Nu ska jag återgå till att sammanställa alla underbara bidrag till månadens Monthly Makers-tema, och det får ni se imorgon!

29 juni, 2017 by

Falkenberg: Prashad och Espresso House med gymnasie-gänget

Under jullovet var vi några dagar i Falkenberg. Det är så praktiskt att vi båda är från samma stad, för vi behöver aldrig fundera på var vi ska fira jul, påsk eller andra högtider någonstans. Vi kan liksom åka mellan våra respektive familjer eftersom alla bor på i alla fall cykelavstånd (nästan alla i alla fall).

Just den här julen hade jag och ett par av mina kompisar från gymnasiet hört av oss i god tid innan för att hinna ses. Scheman som ska klaffa och sånt, ni vet. Alltid lika klurigt. Men vi lyckades pricka in dagen innan jul, när alla kunde! Så vi testade det lilla indiska stället som ligger vid busstationen i Falkenberg. För att vara en så liten stad så har vi nämligen massa kul att äta!

Det är bara Kajsa som bor kvar i Falkenberg numera, så det är svårast för oss andra att träffas eftersom vi sällan är i stan samtidigt. Den här gången var det extra kul, för jag har inte träffat Mirre på två år (!!), när vi sågs allihop hemma hos Lollo. Så extra tur för mig att hon kom in tidigare och att jag var den enda som hann möta upp.

Det var bara Kajsa som hade varit på Prashad innan, även om jag har ätit mat därifrån en gång. Och jag måste ju verkligen säga att det är gott! Jag är rent generellt sett inte så förtjust i indisk mat för att den ofta är för stark, men här finns alltid något som passar alla, enligt experterna på området (Kajsa och mina föräldrar, alltså).

Jag åt…. Chicken Tikka Masala kanske? En rätt mild rätt, i alla fall. Och det var supergott, så jag var nöjd! Man får också en massa gott naanbröd till <3

Alla andra åt vegetariskt, och det var lite delade åsikter om hur stark maten var, hehe. Sen satt vi kvar och pratade en bra stund allihop, innan Mirre var tvungen att åka hem. Så vi kramades länge länge framför bussen innan hon var tvungen att gå på den och åka tillbaka hem.

Sen skulle jag egentligen iväg på kvällen för ett julfirande, men jag stannade ändå kvar ett par timmar, för att hinna umgås med två av mina närmsta vänner. För det gör man ju om man har tid och ork samtidigt!

Så vi gick till Kajsas jobb, som är nyöppnat i Falkenberg, och där bjöd hon oss på fika. Jag tog en sån här favorit, och de andra tog varsin dricka och delade på något litet. (Minnet sviker mig, och jag fotade tydligen inte detta)

Sen satt vi där i ett hörn och pratade i ett par timmar till, innan det var dags för oss alla att röra oss hemåt. Så vi delade på oss och gick åt respektive håll för att hinna vidare till allt vi skulle göra.

Allt som allt var det en så himla fin lunch och eftermiddag. Jag saknar de här tre så himla ofta, och det hade varit så skönt om man kunde träffas oftare. Men tills det kanske någon gång blir lättare, så får man försöka pricka in så mycket ledig tid tillsammans som det bara går!

Och får jag tipsa om något lite lätt så får det väl vara Prashad då! En av Falkenbergs trevligare små restauranger, och har du allergier så fixar de lätt så att du kan äta något. Bra, helt enkelt!

14 februari, 2017 by