Tankar och Ord

Det här med följare och likes

Idag blir det inlägg helt utan bilder! Vet inte ens när jag gjorde så sist? Jag brukar alltid fylla ut med mindre deskriptiva bilder när jag mest funderar. Men den här gången tycker jag att texten behöver få stå i fokus. Så här kommer ett helt bildlöst inlägg.

Jag har under egentligen hela det senaste året funderat en hel del på det här med följare och likes och varför det är så viktigt. Inte bara för mig, utan för så otroligt många som är aktiva på sociala medier och bloggar. Kanske framförallt har jag utvärderat och analyserat mitt eget beteende och hur jag själv känner och har känt. Vikten för just mig, som specifik person. Och jag tror att jag vill diskutera lite här med er också och inte bara själv i mitt huvud.

Låt oss börja med bakgrunden, för jag tror att den är viktig. I många år har jag, tyst men medvetet, ansträngt mig för att växa. Och misslyckats. Och känt mig misslyckad i och med det. För att siffror har känts viktiga, mycket för att det självklart framstår som det i samhället idag. Hur mycket influerar du andra? Inget? Nej, men då är du inte värd särskilt mycket. Och ja, det här är en grov generalisering, men jag tror verkligen inte att jag är ensam om att känna såhär. Som att det är ett krav att andra tycker om en för att man ska vara viktig. Lite som en ny sorts spegling av det coola gänget i skolan. Det som jag, såklart, aldrig tillhörde. Redan där startade säkert komplexet.

Så, jag har aldrig fått någon större följarskara. Jag har ett litet gäng av er som klickar in och läser, några av er kommenterar då och då, och det gör mig såklart jätteglad! Överlycklig, faktiskt. För det är så knäppt att jag, lilla jag, har människor som vill läsa om mig och mitt liv? Men många är det inte. Samma sak på instagram. Det har tagit mig fyra år att växa upp till strax över 200 personer, och oavsett hur ofta eller sällan jag postar händer det liksom inte så mycket. Likes rullar inte direkt in, och under året när jag inte använt några hashtags så ligger jag på runt 15-20 likes per bild. Fint så, det är ändå tjugo personer som får upp mina bilder trots knepiga algoritmer, och väljer att klicka gilla! Skitroligt, liksom!? Men för bara några månader sen tyckte jag inte det. Det räckte liksom inte.

Så vad har jag egentligen kommit fram till? Jo, att jag tycker att det är ganska skönt att inte ha någon större följarskara. Jag har under året som gått tittat en hel del på de som vuxit fort, och de flesta har inte riktigt jobbat för det i meningen att växa. Några har det, och det är ju jätteroligt! Det är det de vill, och då är jag glad för dem. Men jag har sett flera som inte verkar överlyckliga, utan snarare stressade, pressade och nästan lite trötta på den konstanta uppmärksamheten. Glada, såklart, för att folk uppskattar det de gör. Men också smått frustrerade för att de kanske inte strävade efter någon följarskara.

Och det slog mig – jag är inte så intresserad av att influera människor. Jag har ingen ork att försöka vara någon sorts förebild, och jag vill framförallt inte ha någon kritik. För jag klarar inte av att ta den. Jag är egentligen ganska skör som person, och kritik har alltid, alltid varit otroligt jobbigt. Konstruktiv eller ej. Och växer ens sociala kanaler kan man absolut räkna med att i sinom tid få kritik.

Men jag insåg också att jag i princip hade slutat värdera likes. Jag försökte analysera mina egna stressmönster. Vissa veckor i månaden (ja, mensrelaterade) ville jag inte alls titta på andras liv. Och absolut inte dela mitt eget. Inte bara för att jag mådde dåligt psykiskt, utan också för att jag helt enkelt inte klarade av att titta på andras liv utan att bli avundsjuk. Irritationen svämmade över, och jag ville inte att det skulle kännas så. Så jag försökte undvika att sitta med telefonen i de perioderna, och! Jag mådde genast lite bättre. Försökte fokusera på snälla saker, lugna personer på Youtube som försökte lära mig något, eller att bara lyssna på poddar. Skapa med händerna i stället för att konsumera innehåll. Jag tog upp mitt lyssnande av radio, för att det inte kändes lika personfokuserat. Inte lika lätt att jämföra sig med, och mer lärorikt.

Och i samband med det insåg jag att jag inte var intresserad av likes eller att ha en följarskara längre. Jag trivs ganska bra med att jag har ett gäng på internet som känns som kompisar – ni! -men jag känner inget behov av att utöka den skaran. Jag försöker ha kontakt med folk i DMs på instagram så långt det går. Så långt orken räcker till. Försöker att ha färre sociala kontakter, men bättre sådana.

I och med detta har jag också lyckats släppa lite av pressen att konstant presentera här och på instagram. Jag lägger upp inlägg, absolut, och jag är fortfarande någorlunda petig med mina bilder, men det är inte längre för någon annans skull. Eller, jag skulle ljuga om jag sa att det aldrig är det, men det är långt ifrån lika ofta som innan. Och det jag alltid sagt om att ha bloggen och instagram som små dagböcker med bilder känns numera inte lika långt från sanningen.

Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, men hoppas såklart att någon som läser detta kanske kan känna igen sig och själv utvärdera sina känslor. Vill jag ha en följarskara? Är det värt det, med hur jag mår av det, att satsa på det här? Eller är det bättre att bara släppa kraven på mig själv och göra lite som jag själv vill, utan andras syn på saken? Hur får det mig att känna när en bild får färre likes än vanligt, och varför är det så? Hur vill jag känna i stället? Alla dessa frågor, men jag tror verkligen att det är bra att fundera kring. Och jag är glad att jag själv har gjort det. För jag tror, eller jag vill tro, att det märks på folk när de faktiskt tycker att något är roligt och när något är ett krav. Antingen ett de lagt på sig själva eller ett någon annan lagt på dem, oavsett om det är något de bara tror att de fått lagt på sig eller om det är ett faktiskt krav. Om ni förstår hur jag menar.

Så – utvärdera! För er egen skull. För det är viktigt i dagens samhälle. Sociala medier kan vara svåra att navigera, men det är så otroligt mycket enklare om man känner sig själv.

Kram på er, och ta hand om er! <3

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Mikaela 27 januari, 2021 at 09:21

    Kloka tankar, heja dig <3

  • Reply Linnéa 29 januari, 2021 at 20:38

    Det här alltså!! Du har lyckats sammanfatta allt jag känner med sociala medier. Jag gillar att dela av mig av det jag stickar på samtidigt som jag får lite lätt ångest över att inte få tillräckligt med likes. Men lägger jag inte ut det jag stickar på instagram får jag ångest över det istället. Jag stängde av notifikationerna på allt utom dm på instagram när jag gick in i väggen hösten 2019, orkade liksom inte med dem längre. Det släppte pressen lite. Mitt privata konto känns inte lika ångestladdat att lägga ut bilder på eftersom det mest är familj och vänner som följer mig där.

    • Reply Beatrice 29 januari, 2021 at 21:19

      Förstår precis hur du känner med pressen och ångesten över att inte ha lagt upp något man tänker att man ”borde” lägga upp. Men vem bestämde det egentligen?! Jag tycker nog pressen är värst på att få upp en BRA bild på det dessutom. Men jag har verkligen försökt släppa den pressen, och stundtals funkar det i alla fall! Men det är en process. Och skönt att du i alla fall känner att du har någonstans där du kan lägga upp det du känner för utan samma press!

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.