Vardag

Vardagsbetraktelser V

Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att säga hejdå till den första psykologen som tog mig på allvar, men oj… nu sitter jag här och gråter och tårarna verkar inte vilja ta slut. Hon har varit en sån otrolig trygghet att ha, även med en ny psykolog som ska ge mig långvarig behandling, så har hon funnits där och vi har kunnat checka in lite då och då för att kolla läget. Hon var den som inte släppte taget, den som fick mig att faktiskt söka hjälp, som hittade saker som hon trodde skulle kunna funka för att hjälpa mig på vägen. Och nu ska vi inte ha någon mer kontakt. Vi har sagt hejdå. Och det gör ont. Samtidigt som jag vet att det var dags, det kändes dags. Och nu kan hon ha tid för att hjälpa någon mer. Som behöver det lika mycket som jag behövde det i höstas. Jag unnar verkligen den personen den hjälpen, för oj vad det har hjälpt mig. Men aj i hjärtat, det är så svårt att släppa taget.

Det ösregnar och årets första åska har mullrat några gånger nu på morgonen. Det är långhelg för andra, men inte riktigt för oss. Vi ska hem först på fredagen och stanna till tisdagen i stället. Skönt ändå. Svärföräldrarna kommer och hämtar oss med bil (och sover över en natt på hotell i Malmö medan vi tar hunden) och sen får vi åka tåg ner igen. Storstädar hela lägenheten inför att vi får besök – som vanligt. Viker tvätt, dammar ytor, slänger saker i stängda lådor i ren panik…. Ni vet. Städar.

Behöver inte längre ta en promenad om dagen, men kommer på mig själv med att för det mesta göra precis det ändå. Har bildat en vana och mår inte bra utan den. Visst, det blir inte riktigt varje dag kanske, men det var aldrig poängen. Det är skönt att vara utomhus, helt enkelt.

Ser fram emot frukostar på trappan igen. Spelar ingen roll om det är varmt eller kallt. Bara att få sitta där, läsa en bra bok och lyssna på fågelkvitter… Det är livets liv och jag behöver det.

Läser om en favoritbok från förra året och reflekterar kring brösthår. Om någon hade berättat för mig för tio år sen att jag skulle tycka att det var mysigt att ligga och pilla i min fästmans brösthår hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. Hår – usch! Men nu är det alltså så. Mysigt att ligga och pilla i det. Överväger om det har med mognad att göra, eller om det helt enkelt är så att yngre killar = mindre hår och att när man själv är ung så är det så man vill ha det? Jag vet inte, men mysigt att pilla i är det i alla fall.

Skapar spellista på spellista och sätter samman låtar som känns rätt, som låter bra ihop, som fungerar för veckans humör. Vissa veckor världens enklaste uppgift, andra veckor helt omöjligt. Inte på humör inte på humör inte på humör. Men i efterhand älskar jag dem, faktiskt. De allra flesta listorna, i alla fall.

Går upp vid 8 varje morgon, hämtar ett glas äppeljuice. Äter frukost ibland, fast först långt efter tio. Ibland strax innan egentlig lunchtid. Fuckar upp min egentliga dygnsrytm rejält.

Jävla arm-jävel. Har försökt stretcha ut den med diverse stretchövningar, i ett par dagar nu, men får inse att jag anstränger min axel på helt fel sätt igen. Framförallt när jag håller i telefonen, vilket jag gör alldeles för många timmar om dagen. Och när jag läser böcker, som jag också gör massor av just nu. Och fasen också när jag virkar, stickar och broderar också – allting anstränger min sabla axel och arm. Eller skuldra, egentligen, för det är där mina grundproblem sitter. Min något försvagade, eller var det förtvinade, muskel i högra skuldran som sjukgymnasten gav mig övningar till för tio år sen. Har tänkt ta upp dem i flera år, men det händer liksom aldrig. Och nu gör det satans ont igen. Jävla arm-jävel.

Har alltid massor av energi när jag varit i Falkenberg och faktiskt har haft det bra. Som den här gången. Massor av natur, flera långa promenader, mycket tid utomhus och massor av läsning. Det kändes som att vi hann hundra saker på tre dagar, men samtidigt som att jag bara tog det lugnt? Och nu sitter energin där i kroppen, som om den trots halvkass sömn helt plötsligt hade energi igen.

Knycker en liten syrénklase full med utslagna blommor och luktar på den hela vägen hem. Äter ett par scones med maskrosmarmelad, kanske ett par syltkakor som jag bakade igår, och sätter mig vid skrivbordet. Eric brevid, som spelar Skyrim. Plockar av varje liten blomma på klasen med syrén, och lägger ut dem mellan två runda blad i blompressen. Placerar dem upp och ner, lägger på nästa papper och trycker lätt, håller kvar. Nästa lager krånglar, men till slut ligger de där och pressas i pressen tillsammans med tusenskönor från 2019, ljungen från i höstas fick lämna plats till dagens blommor.

Lyssnar på ösregnet utanför som för en gångs skull träffar våra rutor. Regnet övergår i högljudda samtal och arga utbrott från arbetarna på pizzerian vägg i vägg. Åh, lägenhetslivet.

Chattar, planerar inför sommaren, chattar lite till. Som jag saknar mina bästa vänner och deras barn. De växer upp så fort.

Drog ut symaskinen till köksbordet igår och bara satte igång och sydde ett linne av en gammal skjorta. Det blev… inte riktigt som jag hade velat. Men det går nog absolut att ha på sig. Framförallt en löjligt varm sommardag när inget annat fungerar. Kan jag ha det på mig utan BH, tro? Kanske, ändå.

Den kanske vackraste tiden på året är prick nu. De här veckorna när allting blommar, slår ut, blir grönt och färgglatt och extra vackert. Rosorna får knoppar, större buskar som Syrén och Hägg och Fläder går om varandra i väldoft, Tulpanerna har precis blommat över och ersätts i planteringarna av Kantnepeta i mängder och kanske en och annan stockros som självsått sig i rabatterna brevid husväggarna.

Jag promenerar fortfarande så gott som varje dag. Inte nödvändigtvis så långt, men för att komma utanför dörren. Ibland i regnet, men inte så ofta ändå. Allra helst går jag ut och går ett varv runt på St Knut bland alla vackra hus. Där allting står i blom just nu. Allra allra vackrast är det nu när Syrenerna står i full blom, för på ett par av gatorna är det nästan enbart Syrén som är planterat framför husen. Lila och vita, i en enda vacker blandning med mörkt klargrönt.

Studenterna har kommit igång i år igen. Det är en av nackdelarna med att bo centralt i en större stad. Tutandet… detta eviga tutande… Kan knappt bärga mig tills jag slipper utstå dessa oljud. Grattis till er! Kan ni fira på ett mindre högljutt sätt? Eller kanske göra som i mindre städer och förlägga det till max ett par dagar i rad när alla tar studenten? Få ljuden överstökade? Fast det är ju bara att stå ut med, en gång om året låter det rejält i hela stan i ett par veckor. Och man kanske inte ska se ner på glädjen?

Varvar böcker och hantverk, hantverk och böcker. Tar mig knappt tid att sitta vid datorn, är mest utomhus eller sitter i soffan med Eric och tittar på serier och skapar. Är jag ute läser jag eller promenerar. Eller både och, fast inte samtidigt. Allra helst promenerar jag till en lite lugnare plats och har med mig en bok och stannar en stund innan jag promenerar tillbaka hem. Ibland har jag med mig något annat också, som virkning eller stickning.

Jag saknar katten. Oj, vad jag saknar honom. Den tjockaste, gosigaste och finaste katten som finns. Tussekisen, snart får jag gosa dig igen. <3

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.