Morgontankar

Hur börjar man igen? Med att skriva när man inte skrivit på flera veckor? När man inser att ens senaste inlägg handlade om något som för många var en total katastrof, men som egentligen inte påverkade en själv särskilt mycket, såhär i efterhand?

Jag får börja såhär. Med en mängd frågor och en mängd tankar. För nu börjar min sista praktikvecka, om 40 minuter ska jag vara där för min sista måndag, och imorgon en halvtimme tidigare för min sista tisdag, och så vidare fram till fredag. För på fredag har vi skolgrejer som ska göras, och då behöver vi inte vara ute på förskola först. Får inte ens.

Jag har roligt på jobbet. Det är givande, framförallt att jobba med små barn i alla åldrar. Det är sån skillnad på ettåringar och femåringar, till exempel. Men får en helt annan närhet av de minsta, som behöver sitta i knät ibland och så, medan man får en annan sorts stimulans av sin intelligens av de äldre barnen. Man kan prata med dem, de frågar roliga frågor och har roliga svar på ens egna frågor. Det är så otroligt givande att vara på förskolan, helt enkelt!

Men jag blir också trött. Otroligt trött och närapå utmattad vissa dagar. Kommer hem och lägger mig i soffan och orkar inte göra nästan någonting på hela kvällen, och somnar tidigt av ren trötthet. Det är så många intryck som ska in samtidigt, så mycket som händer, så många barn runt omkring en och så mycket information och rutiner som ska in i skallen.

Jag känner mig lite som den här bilden. För visst ser det ut som att man ska börja snurra ner i blomhavet? Att allting blir lite suddigt och att man liksom följer virveln med blicken? Så känner jag mig ibland. Som att allting snurrar och jag inte riktigt får luft. Det är som en sorts ångest som jag inte riktigt haft förut, och jag vet inte varför. Men jag har listat ut att jag tror det blir bättre när jag jobbar själv sen. Med egen avdelning, egna kollegor, andra barn som jag har en egen relation till året runt och med föräldrar som känner mig och vet hur jag jobbar.

För jag tror att det blir annorlunda när man får sina egna rutiner, och inte tar över någon annans. Det är inte nödvändigtvis så att rutinerna jag nu behöver gå efter passar mig särskilt bra över huvud taget. Eller de gör inte det. Framförallt inte nu när jag är van vid helt andra rutiner.

Men nu får jag skynda mig igen. Bussen går om 10 minuter, så det är snart dags att springa igen. Vi hörs snart igen, det lovar jag. Nu har jag liksom brutit förtrollningen, och bloggat igen. Nu är det inte lika svårt längre. Kram på er!

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Jenny 24 april, 2017 at 19:21

    Innan jag började mitt nuvarande jobb var jag helt säker på att jag inte skulle klara av att hålla en anställning. Att jag bara skulle stressa tills jag gick helt sönder och låg i en pöl på golvet. Och tja, lite så blev det väl till en början. Men sedan hittade jag sakta men säkert min plats, jag hittade rutiner och arbetssätt som funkade för mig istället för att helt gå efter den grund jag blev upplärd med, jag hittade en trygghet och kände att jag var duktig på vad jag gjorde. Visst finns det fortfarande dagar då jag däckar i soffan av utmattning efter en arbetsdag, men det händer inte så ofta längre.
    Så ja, med andra ord vill jag väl bara bekräfta vad du själv sa – att det blir enklare!
    Lycka till på sista praktikveckan!

    • Reply Beatrice 5 maj, 2017 at 11:15

      TACK för detta, även fast jag inte svarat direkt. Jag läste det när det behövdes, och det var så fint. Nu är allt avklarat, och jag ser mest fram emot de sista 1,5 åren, så att jag kan hitta min plats själv sen. Det hade varit obeskrivligt skönt.

  • Reply Wilda 29 april, 2017 at 10:26

    Åh så fint du förklarar vad du känner och upplever. Jag tror liksom du att det blir annorlunda när du vänjer dig mer. Och du – du behöver inte be om ursäkt för att du inte bloggat på länge eller känna det som att du måste. Jag är glad när du gör det, och när du beskriver minsta lilla tanke. Sen vet jag ju själv att en vill producera, men ibland orkar en inte. Det är helt okej. <3

    • Reply Beatrice 5 maj, 2017 at 11:08

      Tack Wilda <3 Jag känner ofta att jag VILL producera, men att jag inte orkar eller hinner. Allra mest för att jag fyllt min dator till bredden med bilder och inte hinner både rensa sentimentalt material, redigera bilder, spara dem och sen blogga om dem på samma dag.. Det är liksom för tidskrävande. Nu har jag dock hunnit rensa lite igen pga sjuk, så nu kan jag producera lite i några kvällar igen!

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.