Tankar om hösten och oktober månad

Oktober kom, och regnet och höststormarna med månadsskiftet. Eller det är nog inte så, men det känns så ibland. Visserligen tänkte jag så i september också, och sen kom solen tillbaka. Kanske går det att hoppas lite nu också? Men så är det ju faktiskt så att solen också tittar fram lite då och då, även i oktober. Och det är fint.

Förut har jag varit en sån som hatar hösten. Tyckt att regn och kyla och mörker är det värsta jag kan tänka mig. Att hösten är lika med ledsamhet och trötthet, att det är så jobbigt när det blir mörkt så tidigt, och att kylan biter sig fast ända in i skelettet. Jag har omvärderat i år. Har längtat till kyligare väder, till promenader i regnet (med viss ånger efter ett par av dem, ska dock medges), och turer till skogen. Har romantiserat sönder och samman kring höstens alla aktiviteter och göranden.

Någonstans sitter jag nu här i mitten. Och funderar på vad jag vill ha ut av oktober. Oktober innebär i år praktik på förskola igen. Första höstveckorna jag är ute, med undantag för allra första test-veckan för två år sen. Ungefär vid den här tiden, faktiskt. Då plockade vi äpplen på en annan förskolegård och bakade äppelpaj, fast barnen egentligen inte får äta socker på förskolan. Det fick vi ta med hemifrån, fast det får man egentligen inte heller. Jag tyckte mest det var roligt att vi interagerade med en annan förskola, och att barnen fick både plocka och baka med äpplena själva.

Så om jag får delge min romantiserade bild av den här hösten, så vill jag mest spendera all min tid utomhus. Allra helst i skogen. Jag vill sitta inne, och ute, med en bok och läsa. Under filtar och under trädkronor i höstens alla färger. Inne på caféer med en kopp te, eller hemma i kökssoffan med det samma. Vill laga grytor med höstiga smaker av timjan och enbär, äta mer rotfrukter än jag brukar (fast allra helst bara en himla massa potatis). Laga äppelpaj och baka kanelbullar, och gå på promenader i mina nya stövlar.

I praktiken får jag inse att en hel del av det här faller bort. Nog kan jag gå promenader, men skogen är för långt bort för att falla under promenadvägar. Inviga mina stövlar får jag göra på förskolan, på sandiga gångar tillsammans med snoriga och sandiga, blöta barn. Sitta på caféer och läsa kan jag göra efter praktiken, för slutar en halv fem hinner en knappt till något café innan det stänger, och inte orkar en heller för den delen.

Maten som ska lagas ska också planeras, och sammanfalla bra med Eric som jobbar när jag är ledig, och är ledig när jag jobbar, i princip varje vardag. Hur mycket matlådor behövs? Vad finns i affären? Vad är vi båda sugna på? Orkar vi verkligen laga mat varje dag just nu? Och så vidare i all oändlighet. Framförallt eftersom jag själv mest är sugen på halvfabrikat i form av köttbullar och fiskpinnar, kombinerat med snabblagade tillbehör som potatismos och stuvade makaroner. Typisk förskolemat, egentligen. Perfekt när det hellre ska gå fort än vara näringsrikt eller smaka särskilt mycket.

Så vad säger jag egentligen? Jag vet knappt själv. Men någonstans får jag parera och fastna på mitten. Nöja mig med te i kökssoffan och bokläsning under filtar. Vara glad för att jag är utomhus på förskolan, oavsett väder (well, oftast i alla fall), och hoppas på att vi ska göra någon utflykt till närliggande skogsområde eller skogigare park under mina fyra veckor där. Laga så god mat jag kan, och hoppas på att de har en bättre kock på förskolan den här gången. Och kanske allra viktigast: hoppas på att jag slipper bli sjuk igen, så att jag kan njuta av alltihop oavsett hur det blir.

Hur vill ni spendera den här hösten? Har ni lika romantiserade bilder i huvudet som jag har, eller har ni vant er vid tanken på att vardagen fortsätter som vanligt?

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Linnéa 5 oktober, 2017 at 15:03

    Jag har nog också en rätt så romantiserad bild av hösten. Någonstans har jag fått för mig att man skall få massor av tid över till att träffa alla sina släktingar och vänner, att promenerad och dricka te i höstsolen, men verkligheten ser ju helt annorlunda ut. Jag tor nog att man aldrig riktigt vänjer sig vid att verkligheten ser annorlunda ut, men jag tänker ändå att det kan vara bra att ha idé om hur man vill att det skall vara och försöka sträva mot den men inte i den utsträckning att man blir stressad av det.
    Minns när jag hade min första praktik i november för två år sedan. Det var väldigt kul att få plaska runt i vattenpölar och plocka kastanjer med barnen, hade ju inte läst så mycket pedagogik då så det blev nog mer lekande än lärande då x)

  • Reply Jenny 5 oktober, 2017 at 20:24

    Jag är lite olika från år till år. Ibland hatar jag hösten och ser bara allt det dåliga, ibland älskar jag den istället och lägger bara märke till allt vackert och ibland är det något neutralt mellanting. I år har jag haft den kanske härligaste höstpeppen någonsin?! Är nästan så jag blir irriterad på mig själv över hur positiv jag är. Men i morse fick jag skrapa rutorna på bilen så där förstördes till sist den bubblan tror jag, haha.
    Ofta får jag, inför vilken årstid som helst, en väldig ångest över allt jag vill göra men redan från början vet att jag inte kommer hinna med. En ångest över att den där drömbilden man har inte kommer slå in. Men jag försöker tänka att det jag inte hinner eller orkar det här året kan jag ta igen nästa höst/vinter/vår/sommar. Som förra hösten då jag knappt fick plockat någon svamp alls men istället gick jag många promenader runt mina favoritsjöar och både stickade och ritade mest hela tiden. I år har det istället blivit att jag fyllt svampkorgen varje helg men istället knappt gått en enda skogspromenad för bara nöjets skull och inte ens plockat upp en penna. Jag tänker att man förhoppningsvis har många höstar framför sig, och om man gör allt det där man älskar varje år så blir det ju inte något speciellt längre. Olika höstar får ha olika fokus. Okej det här kanske blev lite svamligt nu, men jag fick lite feeling när jag började skriva?! Haha!

  • Leave a Reply