En picknick under äppelblom och rapsfält i kvällssol

En dag i mitten av maj hade jag bestämt träff med Amanda. Det var precis i mitten av de där riktigt varma dagarna, och vi bestämde oss för att ses och parkhänga lite. Amanda var sugen på Pildammsparken, och jag visste precis var jag ville sitta då!

När jag var där med Eric några dagar tidigare och gick hamnade vi nämligen här. I ett hav av blommande äppelträd! De är såpass låga och täta att de ger underbart filtrerat ljus och skugga på samma gång, och samtidigt så höga undertill att det går att sitta bekvämt och inte känna sig inträngd under dem.

Vi var båda ganska fascinerade och glada, och passade på att fota mycket och att äta bullarna och blåbären Amanda hade med sig dit. Det kändes liksom som en perfekt start på sommaren!

När vi hade ätit färdigt tog vi en liten promenad genom parken och diskuterade huruvida vi kanske skulle ta en buss ut från Malmö och hinna fotografera lite i ett rapsfält. Vi hade pratat om det innan och var helt enkelt sugna på lite Skåneromantiserande på hög nivå. Sagt och gjort, och lite busstittande senare, så bestämde vi oss för att ändå köra på! Så vi tog oss hem till mig, åt lite mat, och tog oss till Värnhem för att ta bussen ut från Malmö och fram till ett rapsfält någonstans.

Vi hade kikat lite innan på potentiella hållplatser, och när vi hoppade av bussen på okänd mark hamnade vi här! I ett mysigt litet område som jag nu glömt namnet på. Någonstans en bit utanför Malmö med buss 142.

Vi hade sett rapsfält från bussen och helt enkelt gissat att det skulle gå att ta sig fram till dem på ett eller annat sätt.

Så vi promenerade upp för en liten backe, blev hälsade på av andra som antagligen hörde till platsen mer permanent, och Amanda tog av sig sina sandaler för att gå barfota. För det var så otroligt varmt och härligt som det är sådär på försommaren.

Och minsann! Vi hittade rapsfältet vi sett från bussen! Amanda var lite i extas, och jag var väl egentligen det jag också. Vi filmade och fotograferade och grejade, både med kamera och telefoner.

Amanda fick agera modell, och jag övade lite på att fota människor. Något jag egentligen på många sätt tycker är svårt, men också väldigt roligt. Vi diskuterade kring hur det skulle gå dagen därpå när jag skulle provfotografera en kompis och hennes partner inför deras bröllop i sommar, och jag dirigerade Amanda lite under tiden.

För övrigt, hur snygg kompis har jag fått då?! Väldigt fotogenisk, och dessutom rolig på att hitta på egna initiativ att fotografera <3

Vi hade först tänkt stanna en halvtimme i tron att det skulle räcka, men vi förälskade oss rätt rejält i den här platsen och ljuset och hur det föll när vi var där. Så det slutade med att vi stannade en och en halv timme i stället. Vi fick liksom inte nog.

För när ljuset började bli för dåligt och skymmas av träden på ena sidan vägen där rapsfältet låg, visade sig andra sidan vara minst lika vacker och fantastisk på bild.

Åt det hållet var det nämligen solnedgången som började lysa upp himlen med diverse färger och en ljusshow som fick oss att säga ooooh och aaaah och woooow!! många gånger om.

För vem älskar inte såna här bilder i fantastiskt motljus? Allra bäst blev de dock i telefonen. Helt otroligt vackert ljus, och Amanda i motljus och solens strålar som en gloria runt hennes huvud, och maskrosorna runt omkring som små lysande glober av fluff på ängen runt omkring. Om vi ska romantisera lite alltså, och det tycker jag att vi ska.

På väg tillbaka från ängen hittade jag en liten snigel på min nya, vita sko. Och utöver allt det vackra och härliga i att ta med sig en ny vän ut på spontana äventyr (”det här gör vi om massor av gånger i sommar!!” utropades också ett gäng gånger), så var där även fullt med mygg och andra insekter som flög omkring hela tiden. Jag hade fler myggbett när jag kom hem än jag orkade räkna till, och det gjorde liksom ingenting. För det var värt det.

För världen bjöd på en helt magisk solnedgång, och varken min kamera eller min telefon lyckades fånga något som var i närheten av hur vackert det faktiskt var. Så till slut la jag ner båda två och bara njöt. Njöt av stunden och lugnet och att få vara på ett så vackert ställe.

Och till slut gav vi oss tillbaka till bussen och satt och väntade på den vid ännu fler magiska ljusshower både över Malmös konturer och vägens asfalt och väglinjer och de böljande kullarna på andra sidan vägen. Till slut kom bussen och vi var hemma igen runt tio på kvällen. Efter en så otroligt fin och underbar kväll i försommaren. Äppelblommen, picknicken, rapsfält i gulaste blom och spontana utflykter. Några av de saker jag önskar mig i sommar. Allra mest det sista.

SparaSpara

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Wilda 16 juni, 2017 at 12:22

    Otroligt vackert och Skåne kan ju det där med rapsfält och äppelträd bättre än någon annan plats! Fint fångat!

    • Reply Beatrice 21 juni, 2017 at 16:04

      Visst kan Skåne det, kan inte annat än att hålla med! Tack <3

    Leave a Reply