Vårtecken och en välbehövlig strandpromenad

Våren har kommit till Malmö! Som alla jag följer på sociala medier redan har skrivit minst en gång var. Dels i början av mars, men också nu sen i helgen när det var 17 grader varmt och strålande sol. Men det är så härligt, att jag orkar inte ens bli irriterad på bristen av andra intressanta ämnen som kan gå förlorade i hypen över vårsolen och värmen.

Som jag skrev om igår, så är ångesten stor just nu. Mest av allt på grund av det här jäkla examensarbetet. Min handledare kanske inte riktigt tror på att jag kommer klara detta, eftersom jag redan ligger nästan tre veckor back på grund av en jäkla omtenta (och ångesten och uppskjutar-syndromet). Men jag vill så så gärna visa att jag visst kan, att det kommer gå, och att allting kommer lösa sig. Kanske allra mest för att bevisa för alla att det går. Och för att ämnet jag har valt för mig själv får mig exalterad varje gång jag börjar läsa om det eller pratar med någon om det, haha.

Så efter min handledning tog jag en buss ut till Ribersborg och stranden. Inte nödvändigtvis för naturen så mycket som för att spela lite Pokémon GO, men i slutändan blev det mest promenaden som gav mig något ändå. Men så såg jag, precis som i helgen, mitt bästa vårtecken! Tusenskönor som börjat blomma i gräsmattorna. Ett av mina starkaste barndomsminnen från mammas jobb, och det känns alltid så bra när de börjar blomma igen.

Nere vid stranden var det nästan löjligt blåsigt, och jag hade svårt att inte blåsa iväg från och till. Men de här vackra, torkade vass-stänglarna (?) blåste så fint i vinden. Och med Turning Torso i bakgrunden kunde jag inte låta bli. Lite lagom turist-töntigt och samtidigt lite Malmöromantiskt, haha.

Men jag tog mig i alla fall över hundfältet där några enstaka hundar sprang runt sina ägare och varandra, och ner till strandkanten. Där stannade jag en stund och hittade en sten jag plockade med mig. Någonstans där tänkte jag att den stenen skulle få bli en sorts symbol för min ångest. Jag är normalt sett verkligen ingen symbolisk person, och tycker oftast det känns mest flummigt. Men den där stenen alltså. Höll den i handen länge, länge, och nu ligger den i min vänstra jackficka. Och jag tror den kommer skänka mig lite tröst i jobbiga situationer i alla fall.

Och så satte jag mig en stund bland stenarna bakom en kulle, så att vinden inte tog i riktigt lika starkt. Där satt jag en stund och filosoferade om färgerna på vattnet, om gräsandshonan som simmade en bit bort, och annat som kändes viktigt att fundera på i den stunden. Lugnade ner mig, andades havsluft och rörde vid vattnet med fingertopparna och kände lukten av ett riktigt salt hav. Som jag älskar den lukten. Som den betyder hemma för mig. Vill aldrig bo såhär långt från havet igen. Och då är det ändå bara någon kilometer bort genom staden.

Skrev såhär i telefonen: ”Hur vattnet vid kanten av havet är som en sicksackig version av himlen. Med ljusare blå som blir successivt mörkare ut mot horisonten, som himlen blir mörkare närmre atmosfären.”

Idag är en ny dag, och jag ska försöka ta tag i examensarbetet på riktigt. Förhoppningsvis hittar jag precis den där källan jag letat efter, som passar mitt arbete perfekt. Annars får jag fortsätta leta. Tills det blir bra, och jag bevisar att jag kan minsann göra detta. Det ska gå. *intalar mig själv*

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.