Londonhelgen i bilder

För några veckor sen, som tydligen blivit nästan en hel månad på något märkligt sätt, åkte jag och Eric på en kort resa till London! Målet var RTX London, ett konvent skapat av ett företag från Austin, som Eric har följt sen minst 6 år tillbaka. De skapar serier, filmer och annat rörligt material till internet, och vi brukar titta på ett gäng av deras serier och lyssnar på ett par av deras poddar, bland annat.


Vi flög från Kastrup till Gatwick, och därifrån tog vi tåget rakt in till City of London. Visste ni att City of London är en egen stad med eget styre, som ligger mitt inne i London? Det är sant! Galet, men sant.

Vi hade lite bråttom från flygplatsen för att hinna checka in på vårt (minst sagt) mediokra hostel i Limehouse, och sen hinna för att hämta ut våra biljetter till RTX. Så vi köpte helt enkelt med oss lunch på tåget, i form av klassiska triangelmackor från M&S, och ett gäng muffins med blåbärssmak.

Vi hoppade av på Blackfriars, och promenerade till Bank. Jag hade räknat med att det kanske skulle ta en kvart, men det tog nog snarare en halvtimme, haha. Så mycket för min förmåga att beräkna tid, något som eh… visar sig lite då och då, mvh tidsoptimisten.

Men vi kom i alla fall i tid, både till incheckning och uthämtning av biljetter. Så vi valde att åka tillbaka till vårt hostel, handla på närmsta Tesco och se till att vi hade frukost för kommande dagar, och ja, ni vet. Faktum är att vi stannade på vårt minimala och tråkiga rum (det låter så hemskt, men det var fullt dugligt för att sova i, ingen tvekan om den saken) tills det var dags för lite shopping!


Utsikten från bussen på väg till vårt hostel. St Pauls är verkligen makalöst vackert, både på dagen och på natten!

Men faktum är att ingenting fastnade på bild i kameran förrän det här. Vi hann dock med både Boots och Muji, och så åt vi pizza utomhus! Utanför King’s Cross, och från vår favorit från förra gången vi var där – Union Pizza King’s Cross. Det var så fint att kunna sitta utomhus på kvällen, i bara en tunnare jacka, och inte frysa!
Sen tog vi bussen till Limehouse igen och däckade rätt tidigt i vår säng, redo för dag ett på RTX!


En av panelerna vi lyckades gå på (vi kom in på 3 av 3 vi ville se!), Always Open, som är en av de poddar jag helst lyssnar på. Den här gången dessutom med tre av mina favoriter!

Dag ett började med… kö! Faktum är att vi nog spenderade lika mycket tid på att köa som på att faktiskt se saker, haha. Men Eric hade en autograf-session med två av våra gemensamma favoriter, och sen kom vi in på dagens första panel. Vi hade dock enorm tur, och hamnade någonstans i mitten. Många kom inte in alls, trots att de egentligen var i tid till kön…

Faktum är att vi hade tur dubbelt upp. För även till RWBY-panelen, som vi allra helst ville gå på, lyckades vi komma in! Det var ett enormt tryck, och jag förstod på twitter sen att många var besvikna över att ha missat just den. RWBY är alltså en anime vi tittar på, och well, den är populär! Majoriteten av alla cosplays vi såg på RTX var på ett eller annat sätt kopplade till just RWBY.


Även detta inne på RTX, allt från roliga läskburkar med Pokémon-tema till posters med träffande text och annat roligt och relaterat till allmän nördighet, samt en hel del till det som gjorde att Rooster Teeth kom till och sen växte: spel.


En annan favoritpanel: Ladies of RT. Inte bara några favoriter, utan även den allra mest intressanta panelen. De fick så många bra frågor, och besvarade dem så bra!

Dag två startade med Ladies of RT-panelen. Den blev min favorit på hela helgen, kanske för att de fick så många intressanta frågor. Eller för att det kändes så absurt att sitta så nära personer man följer i sin vardag, genom deras arbete, och knappt tro att de ändå existerar på riktigt.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag tycker att det var en fantastisk upplevelse. Men samtidigt var jag nästan konstant stressad, mest på grund av att där var så mycket folk överallt, och att ExCel är så stort att det är svårt att förstå hur en byggnad ens kan vara så stor. Det tar nästan 10 minuter att korsa hela byggnaden från entré till entré. Och då var RTX ändå bara i 3-4 sektioner på ena sidan… Jag blir så trött av alla intryck att jag knappt minns något mer än att jag tyckte det var surrealistiskt och häftigt att få vara där. Och ett fåtal av svaren och frågorna som ställdes på panelerna.


I London åker vi allra helst buss. Inte bara för att det är fint att verkligen se London, men också för att det kostar mindre. Framförallt om en inte åker in till stadskärnan utan runt den.

Sen var det dags att tänka på allt annat vi ville hinna med! Faktum är dock att vi båda var så trötta, och det började närma sig tidsbrist inför solnedgången. Så i stället för att ta oss rakt över stan till Holland Park, ännu en favorit från förra gången, så stannade vi återigen i City of London.

Bussen stannade vid St Pauls och skulle helt plötsligt inte vidare. Varför? Vi vet inte, men vi frågade faktiskt en polis i närheten och han sa att det hände lite då och då, och att det inte var något att oroa sig för. Så vi valde att ta en promenad i närområdet!


Somerset House. En plats jag bara sett på bild förut, eftersom de har en stor isbana här på innergården varje vinter. Jag har drömt om den länge, men den får vänta minst några år till.


Påbörjade en ny tradition! Och köpte varsitt julgranshänge. Eric en handmålad kula med vintermotiv, och jag en glittrande, turkos fågel. Lite lik de min farmor alltid har haft i sin gran, om än lite flashigare.

Och vi promenerade verkligen en rätt bra bit, längs med en gata full av stängda butiker. Jag hade ingen aning om att så mycket var stängt på söndagseftermiddagar även i innerstads-London!? Men så är det alltså tydligen. Men helt plötsligt stod vi alltså mitt emot Somerset House i sökandet efter någonstans att äta kvällsmat. Vi promenerade in, och fick se det i all sin glans sådär på kvällskvisten. En otroligt vacker byggnad, helt enkelt.

Men någonstans att äta som tilltalade oss båda var tydligen svårt att hitta. Vi orkade egentligen inte med att sitta på nån restaurang, och ville heller inte ha något allt för dyrt. Till slut bestämde vi oss för att testa en kinarestaurang som skulle ligga några minuters promenad från vårt hostel, och tog bussen tillbaka till Limehouse.


Utsikten från någonstans runt Somerset House. Det här var ett område av London jag aldrig hade varit i innan, och där var så vackert! Dock märktes det att det här var dyra kvarter, både med tanke på byggnaderna och folket som vi passerade på gatorna.

Men väl framme i Limehouse fanns inte restaurangen, och vi gav upp alla tankar på fin mat och köpte mackor på Tesco i stället. Otippat, men så kan det ju bli ibland. Vi satte oss i alla fall på rummet, som vi nästan fyllt med spännande godis, och åt våra mackor, vårt godis, och njöt av att ha brittiska Netflix på telefonen att titta på.

På hemresedagen tog jag inte en. enda. bild! Rätt skönt, trots allt. För sen kom vi hem, kunde vila i vår egen lägenhet och processa allt som hade hänt under helgen. Såhär, några veckor senare, inser jag ju att jag inte minns så mycket som jag skulle vilja. Och så är det nog ofta för mig – för många starka intryck gör att jag glömmer detaljer, trots att jag så ofta ser dem när jag är i lugn och ro. Well well, jag överlever. London är som alltid min allra bästa stad att besöka, och jag längtar tills jag får chansen att åka dit igen!

No Comments

Leave a Reply