26/100 – förmiddagspromenad i växlande molnighet och solsken

I morse vaknade jag av att solen sken rakt i ansiktet på mig, och att jag återigen somnat ifrån mitt alarm på mobilen. Inte för att jag hade några planer idag mer än att plugga, men nog är det lite störigt. Att sova så tungt, att få ändra i sina planer. Men jag vaknade åtminstone utvilad och utan symptom från förra veckans yrsel!

Så efter frukost bytte jag från shorts till jeans och tog på mig strumpor och skor och tog en promenad! Det var precis vad jag behövde, och jag bestämde mig för att promenera bort till Södra Sofielund, där jag gått en gång med Eric för ett par år sen.

På vägen dit valde jag att, i stället för att helt enkelt promenera Nobelvägen bort, ta den mysigare vägen mellan husen. På gator jag egentligen aldrig gått på förut. För att jag inte känner någon i området, eller för att det inte finns så mycket annat än bostäder där. Men också för att det ibland känns lite obehagligt med folktomma gator.

Men det slog mig verkligen hur vackert Malmö kan vara! Och också den klassiska grejen här i stan – att det är sån skillnad mellan områdena. Att olika sidor av samma gata kan se väldigt olika ut. Både rent arkitektoniskt, men också socioekonomiskt.

Här växte bland annat årets kanske sista stockrosor, utanför en vacker port. Det är nämligen så att den här porten är ett par kvarter från gatan som skiljer Norra Sofielund från Södra Sofielund. Här finns vad som åtminstone på utsidan ser ut som välskötta bostadsrätter. På andra sidan Lönngatan ser det mestadels helt annorlunda ut.

Ett kvarter längre in på andra sidan ser det till exempel ut såhär. Sönderslagna rutor och graffitti på vad som en gång måste varit ett väldigt vackert hus.

Baksidan av samma hus avslöjar att det en gång varit ett galleri i huset. Och det här är ett sånt hus som egentligen borde restaureras, men som antagligen kommer förfalla och rivas i slutändan. Jättetråkigt, verkligen.

Men här finns också många vackra tegelhus som är välskötta. Mitt emot gamla industrilokaler som numera rymmer kontor, replokaler och konstnärsplatser.

Här finns vackra gamla dörrar, gjorda av trä och med speglar som en gång i tiden måste varit bland stans vackraste. Titta bara på ådringen i träet! Kanske har den en gång varit grönmålad, av spåren längre upp att döma?

Lite längre bort finns de vackra gamla arbetarbostäderna. Här är det mer välskött igen, riktigt varför vet jag inte. Men här finns vackra framsidor på gågatorna mellan husen, och min gissning är att det här området är på väg upp. Kanske för att det ligger såpass nära centrum?

Såg ni förresten fjärilen ovanför fönstret på förra bilden? Det gjorde knappt jag heller förrän jag hade tagit den och var tvungen att gå närmre för att ta en till bild.

Från och till under promenaden tittade solen fram, och en av de stunderna filtrerades ljuset så vackert genom den här busken att jag var tvungen att ta några bilder på det också.

Även den här charmiga framsidan av ett av husen fick fastna på bild. Tyckte det var så pittoreskt charmigt med krukor fyllda med vackra växter framför husväggen. Sånt man bara kan göra på gator där det inte får köra bilar.

Och se bara hur vackra husen är! De gamla arbetarbostäderna, alltså. Olika höga, olika sorters tegel, och ja. Påminner väl lite om Kartoffelrækkerne i Köpenhamn, fast mycket färre hus på färre gator. Och såklart med sämre rykte och billigare.

Men så började det bli lite kyligt och jag kände att det var dags att börja promenera hem. Så jag gick ut på Nobelvägen för att ta snabbaste vägen hem. Tog en kort omväg in genom Jesusparken och bort längs med Folkets Park.

På vägen gick jag förbi hus som väldigt uppenbart är mer välskötta och som jag vet är bostadsrätter. Som ligger på Möllan. Som de senaste åren blivit väldigt dyrt. Tyvärr. Gentrifiering och sånt, helt enkelt.

Och nu sitter jag här och har skrivit en halv roman om tre av Malmös områden. När jag kom hem insåg jag dessutom att jag gått ut utan BH. Först tänkte jag att det var lite pinsamt, men sen insåg jag att det mest var rätt skönt. Att kunna släppa spärrarna och dessutom vara så bekväm i promenaden att jag inte tänkte på det. Sen skadar det väl inte att det knappt syns nån skillnad i tröjan jag har på mig.

Men mest av allt var det väldigt skönt att få komma ut. Ta en promenad. Våga mig ut igen. För det var länge sen jag bara tog på mig skorna och gick. Inte kände mig särskilt nervös eller nästan lite rädd. För vad? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men att slippa den känslan är väldigt skönt.

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Linnéa 22 september, 2019 at 09:58

    Visst är det nästan lite spännande att ta en promenad in i ett område man aldrig har gått igenom tidigare. Jag tycker också det kan vara lite obehagligt att promenera på folktomma gator i ett främmande område. Men samtidigt så kan man se så mycket vacker som man aldrig sett om man inte vågade gå den där vägen. Riktigt synd att de låtit gallerian förfalla så mycket. Det är något av det tråkigaste jag vet när man låter gamla fina byggnader förfalla; istället för att försöka hitta en annan verksamhet som kan ta över byggnaden och på så sätt låta den leva vidare.

    • Reply Beatrice 9 oktober, 2019 at 13:07

      Ja, verkligen! Jag tycker också att det kan vara lite läskigt, på något sätt känner man sig lite som en inkräktare, eller som att andra ska se att man inte passar in typ? Men det är också verkligen fint! Och ja, jag hatar också när man låter vackra gamla hus förfalla. Drömmen att kunna rädda ett själv en dag, även om det är rätt osannolikt att det finns ett fint hus att rädda där jag faktiskt vill bo, hehe.

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.