Spellista! Förra veckans, alltså. Denna veckans spellista är under konstruktion och innehåller för närvarande blott 4 låtar. Det låter mycket bättre i procent – veckans spellista är för tillfället 40% färdig. Men förra veckans spellista är klar! Och den innehåller 100% – alltså 10 låtar! Precis som varje vecka.
Förra veckan var det PMS-vecka deluxe, och sen kom mensen på det, alltså var jag kanske inte på strålande humör direkt. Men jag satte ihop något som kändes ganska bra i magen ändå. Först var jag fast i Eurovision fortfarande, och började med att lägga till vinnaren efter att jag fick reda på att nej, det var inget knark inblandat. Viktigt för mig, i den mån jag kan kontrollera det. Som om man vet särskilt mycket om de man lyssnar på egentligen? Absolut inte, men ja. Viktigt för mig ändå! Sen gick jag över i lite nysläpp som Spotify rekommenderade utifrån artister och band jag brukar lyssna på. Och så började jag titta på Riverdale igen, för att se vad jag faktiskt tycker om de sista säsongerna (spoiler: inte särskilt bra, helt ärligt). Musiken i Riverdale är det oavsett inget fel på. Så en favoritlåt från serien fick vara med i listan. Och så lite filler på slutet som kändes bra i stunden när jag satt och sydde i söndags. Bra så!
Och som alltid kommer ni till spellistan antingen genom att klicka på bilden eller genom att klicka (här). Den är väldigt shuffle-vänlig, för övrigt!
Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att säga hejdå till den första psykologen som tog mig på allvar, men oj… nu sitter jag här och gråter och tårarna verkar inte vilja ta slut. Hon har varit en sån otrolig trygghet att ha, även med en ny psykolog som ska ge mig långvarig behandling, så har hon funnits där och vi har kunnat checka in lite då och då för att kolla läget. Hon var den som inte släppte taget, den som fick mig att faktiskt söka hjälp, som hittade saker som hon trodde skulle kunna funka för att hjälpa mig på vägen. Och nu ska vi inte ha någon mer kontakt. Vi har sagt hejdå. Och det gör ont. Samtidigt som jag vet att det var dags, det kändes dags. Och nu kan hon ha tid för att hjälpa någon mer. Som behöver det lika mycket som jag behövde det i höstas. Jag unnar verkligen den personen den hjälpen, för oj vad det har hjälpt mig. Men aj i hjärtat, det är så svårt att släppa taget.
Det ösregnar och årets första åska har mullrat några gånger nu på morgonen. Det är långhelg för andra, men inte riktigt för oss. Vi ska hem först på fredagen och stanna till tisdagen i stället. Skönt ändå. Svärföräldrarna kommer och hämtar oss med bil (och sover över en natt på hotell i Malmö medan vi tar hunden) och sen får vi åka tåg ner igen. Storstädar hela lägenheten inför att vi får besök – som vanligt. Viker tvätt, dammar ytor, slänger saker i stängda lådor i ren panik…. Ni vet. Städar.
Behöver inte längre ta en promenad om dagen, men kommer på mig själv med att för det mesta göra precis det ändå. Har bildat en vana och mår inte bra utan den. Visst, det blir inte riktigt varje dag kanske, men det var aldrig poängen. Det är skönt att vara utomhus, helt enkelt.
Ser fram emot frukostar på trappan igen. Spelar ingen roll om det är varmt eller kallt. Bara att få sitta där, läsa en bra bok och lyssna på fågelkvitter… Det är livets liv och jag behöver det.
Läser om en favoritbok från förra året och reflekterar kring brösthår. Om någon hade berättat för mig för tio år sen att jag skulle tycka att det var mysigt att ligga och pilla i min fästmans brösthår hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. Hår – usch! Men nu är det alltså så. Mysigt att ligga och pilla i det. Överväger om det har med mognad att göra, eller om det helt enkelt är så att yngre killar = mindre hår och att när man själv är ung så är det så man vill ha det? Jag vet inte, men mysigt att pilla i är det i alla fall.
Skapar spellista på spellista och sätter samman låtar som känns rätt, som låter bra ihop, som fungerar för veckans humör. Vissa veckor världens enklaste uppgift, andra veckor helt omöjligt. Inte på humör inte på humör inte på humör. Men i efterhand älskar jag dem, faktiskt. De allra flesta listorna, i alla fall.
Går upp vid 8 varje morgon, hämtar ett glas äppeljuice. Äter frukost ibland, fast först långt efter tio. Ibland strax innan egentlig lunchtid. Fuckar upp min egentliga dygnsrytm rejält.
Jävla arm-jävel. Har försökt stretcha ut den med diverse stretchövningar, i ett par dagar nu, men får inse att jag anstränger min axel på helt fel sätt igen. Framförallt när jag håller i telefonen, vilket jag gör alldeles för många timmar om dagen. Och när jag läser böcker, som jag också gör massor av just nu. Och fasen också när jag virkar, stickar och broderar också – allting anstränger min sabla axel och arm. Eller skuldra, egentligen, för det är där mina grundproblem sitter. Min något försvagade, eller var det förtvinade, muskel i högra skuldran som sjukgymnasten gav mig övningar till för tio år sen. Har tänkt ta upp dem i flera år, men det händer liksom aldrig. Och nu gör det satans ont igen. Jävla arm-jävel.
Har alltid massor av energi när jag varit i Falkenberg och faktiskt har haft det bra. Som den här gången. Massor av natur, flera långa promenader, mycket tid utomhus och massor av läsning. Det kändes som att vi hann hundra saker på tre dagar, men samtidigt som att jag bara tog det lugnt? Och nu sitter energin där i kroppen, som om den trots halvkass sömn helt plötsligt hade energi igen.
Knycker en liten syrénklase full med utslagna blommor och luktar på den hela vägen hem. Äter ett par scones med maskrosmarmelad, kanske ett par syltkakor som jag bakade igår, och sätter mig vid skrivbordet. Eric brevid, som spelar Skyrim. Plockar av varje liten blomma på klasen med syrén, och lägger ut dem mellan två runda blad i blompressen. Placerar dem upp och ner, lägger på nästa papper och trycker lätt, håller kvar. Nästa lager krånglar, men till slut ligger de där och pressas i pressen tillsammans med tusenskönor från 2019, ljungen från i höstas fick lämna plats till dagens blommor.
Lyssnar på ösregnet utanför som för en gångs skull träffar våra rutor. Regnet övergår i högljudda samtal och arga utbrott från arbetarna på pizzerian vägg i vägg. Åh, lägenhetslivet.
Chattar, planerar inför sommaren, chattar lite till. Som jag saknar mina bästa vänner och deras barn. De växer upp så fort.
Drog ut symaskinen till köksbordet igår och bara satte igång och sydde ett linne av en gammal skjorta. Det blev… inte riktigt som jag hade velat. Men det går nog absolut att ha på sig. Framförallt en löjligt varm sommardag när inget annat fungerar. Kan jag ha det på mig utan BH, tro? Kanske, ändå.
Den kanske vackraste tiden på året är prick nu. De här veckorna när allting blommar, slår ut, blir grönt och färgglatt och extra vackert. Rosorna får knoppar, större buskar som Syrén och Hägg och Fläder går om varandra i väldoft, Tulpanerna har precis blommat över och ersätts i planteringarna av Kantnepeta i mängder och kanske en och annan stockros som självsått sig i rabatterna brevid husväggarna.
Jag promenerar fortfarande så gott som varje dag. Inte nödvändigtvis så långt, men för att komma utanför dörren. Ibland i regnet, men inte så ofta ändå. Allra helst går jag ut och går ett varv runt på St Knut bland alla vackra hus. Där allting står i blom just nu. Allra allra vackrast är det nu när Syrenerna står i full blom, för på ett par av gatorna är det nästan enbart Syrén som är planterat framför husen. Lila och vita, i en enda vacker blandning med mörkt klargrönt.
Studenterna har kommit igång i år igen. Det är en av nackdelarna med att bo centralt i en större stad. Tutandet… detta eviga tutande… Kan knappt bärga mig tills jag slipper utstå dessa oljud. Grattis till er! Kan ni fira på ett mindre högljutt sätt? Eller kanske göra som i mindre städer och förlägga det till max ett par dagar i rad när alla tar studenten? Få ljuden överstökade? Fast det är ju bara att stå ut med, en gång om året låter det rejält i hela stan i ett par veckor. Och man kanske inte ska se ner på glädjen?
Varvar böcker och hantverk, hantverk och böcker. Tar mig knappt tid att sitta vid datorn, är mest utomhus eller sitter i soffan med Eric och tittar på serier och skapar. Är jag ute läser jag eller promenerar. Eller både och, fast inte samtidigt. Allra helst promenerar jag till en lite lugnare plats och har med mig en bok och stannar en stund innan jag promenerar tillbaka hem. Ibland har jag med mig något annat också, som virkning eller stickning.
Jag saknar katten. Oj, vad jag saknar honom. Den tjockaste, gosigaste och finaste katten som finns. Tussekisen, snart får jag gosa dig igen. <3
Jag har hunnit läsa ett gäng böcker i år som inte har kommit upp här än, så nu tar jag igen, minsann! Det första jag läste efter den evighetslånga läsningen av Räddaren i Nöden (mer vad jag tyckte om den här) var en ungdomsskräckis (thriller? vad är skillnaden?) som kom ut förra året. Det är första delen i en trilogi och jag luskade precis fram att del två släpps om tre dagar! Så alldeles snart kan jag låna även bok två på bibblan. Och det kommer jag absolut göra! För oj, vilken bok.
Jag gav den en femma på Goodreads när jag hade läst klart den, och såhär i efterhand var jag osäker på om jag gett den fyra eller fem stjärnor. Men den ligger där någonstans i gränslandet kanske, runt 4,5 egentligen? Hade jag läst den i tonåren tror jag att jag hade varit helt fast (mer än jag redan var).
Jag hittade den när jag scrollade igenom de nominerade för Adlibrispriset förra året, och tog en screenshot för att komma ihåg den. Sen tappade jag bort det (såklart) och hittade screenshoten i en rensning i mars. Reserverade den på biblioteket och cyklade och hämtade den någon gång veckan därpå. Sen låg den och väntade i en månad innan jag hade läst färdigt boken innan. Sen var jag fast, hehe.
Boken handlar om Järvhöga Läroverk, en internatskola på gymnasienivå i lilla Järvhöga i Jämtland som är en ort som överlever i stort på sitt sågverk. Omgärdad av tysta skogar, där pojkar och män ibland går in i skogen och försvinner. På Läroverket går Markus och Emil, som delar rum. Men när Markus försvinner i skogen förändras livet för en mängd människor i den lilla staden. Framförallt för Julia som går på det lokala gymnasiet och hennes bästa kompis Astrid. Boken följer framförallt Emil och Julia och hur de försöker lösa mysteriet och kanske lyckas hitta Markus levande. För visst försöker staden mörka det här?
Äe, den är så spännande! Jag skrev i min Goodreads-recension att jag stundtals fann den något förutsägbar, men i grund och botten är den kanske inte det? Efter att ha läst Musselstranden av Marie Hermanson (en av förra årets favoriter!) så känner jag att jag har ganska bra koll på det här med bergtagningar, och jag undrar om det inte tar lite från spänningen. Inte särskilt mycket dock, för oj, jag ville verkligen inte sluta läsa!
Den är sådär myrysig hela vägen igenom. Järvhöga Läroverk alltså, lite obehagligt på något sätt med internatskolor? Eller så tycker man alltid att det som är obekant är obehagligt. Det känns så långt från lilla gymnasiet i Falkenberg, liksom. Skogen också. Visst, hemma finns det skog, men här nere i Malmö är den så gott som obefintlig. Och såpass tät skog som beskrivs i boken är jag inte alls van vid, inte ens i skogarna där pappa är uppvuxen ute på landet utanför Ullared. Mysrysigt, helt enkelt! Även småstadskänslan av att alla känner till alla och att det är så tydligt vilka som tillhör vilken klass i samhället. Viljan att flytta därifrån som ung. Alltihop är riktigt välskrivet!
Utöver nutid följer man även ett par vänner år 1960, två tjejer som arbetar i köket på Järvhöga, och hela boken inleds med ett inhopp ytterligare runt 10 år tidigare. Bara här i prologen blir man totalt indragen!? Jag läste ut boken på två dagar lite drygt, men det var också mitt uppe i annat. Var alltså totalt fast och kunde inte sluta läsa. Tror jag satt uppe till tre på natten för att avsluta, hehe…
Ja, som ni hör. Läs den! Jag har redan satt upp en reservation för uppföljaren på Bibblan. Hoppas på att den kommer fort så att jag kan läsa den om bara några veckor. Åh, jag vill veta vad som händer?!??! Eh… Ja. Om ni har läst Bergtagen och är nyfikna på uppföljaren så finns mer info här. Men rekommenderar inte att klicka på länken om man inte läst första boken i serien, för där finns absolut spoilers!
Vill ni följa i realtid vad jag läser och lite kortare recensioner så kan man följa mig på Goodreads. Där brukar mina allra första känslor kring böckerna jag läser hamna, eftersom jag recenserar så fort jag läst färdigt. Här på bloggen går jag lite djupare och beskriver mer utförligt vad jag tänkte kring boken.
Jag är äntligen ikapp igen! Det här är officiellt spellistan för veckan, även om jag är något skeptisk egentligen. Eftersom det enda i musikväg som har varit relevant den här veckan har varit… Eurovision… så har jag såklart satt ihop listan med det i åtanke! Och så släppte viss MARINA en ny singel till, som självklart hamnade på listan, för allt hon gör är guld.
Så Eurovision-veckan. Det blev det verkligen. Min absoluta Eurovision-favorit (när Lordi vann och jag var 12 hoppade jag bokstavligt talat i soffan av glädje och skrek med till min då bästa låt… ja, ni fattar), och så de jag tyckt bäst om från årets omgång! Och så tittade vi på Muren (som är slut igen?! Vad ska vi nu titta på på lördagarna…?) och de hade med Curly Sue som jag älskade så oerhört mycket 2008, så den fick också slinka in. Men utöver MARINA, Takida och lite Lordi så är alla övriga sju låtar från årets Eurovision. Vad tycker vi om årets vinnare?! Jag gillade låten, men känner att det kanske ändå var rätt otippat? Framförallt hur de vann.. Men visst, ändå inte en superkass låt, tack och lov!
Tusse fick stå kvar på listan från Mellofinalen, för den egentligen enda regeln jag har är att inte upprepa låtar. Något som jag erkänner börjar bli svårt nu? Inte för att musiken håller på att ta slut, tvärt om, men ibland glömmer jag faktiskt bort att jag redan har använt en favoritlåt, hehe. Men än så länge inga dubbletter! Nu ska ni få kika på listan i stället för att läsa mitt text-babbel dock. Här är den:
Som vanligt hittar ni spellistan antingen genom att klicka på bilden eller genom att klicka (här)! Och shuffla på, förresten, det är ju mest bara Eurovision ändå, hehe.
Jag tänker på dig, Johanna, när magnolian blommar i minneslunden. Där du begravdes för några år sen, och den stod i full blom. Hur du lämnade oss för tidigt, och hur vi precis börjat lära känna varandra. Jag tänker på allt du berättade, om allt som hade hänt dig och hur dåligt du hade mått. Hur allting som tycktes ha fallit på plats till slut gick om intet, och det inte gick längre. Jag saknar dig ibland när jag tänker på hur vi träffades några gånger, hur vi bodde bara några kvarter från varandra. Gick på guidad visning på muséet, åkte bussen tillbaka till den gemensamma hållplatsen mitt emellan oss. Pratade om högt och lågt. Tog en promenad med din vackra hund. Jag tänker på henne ibland också. På hur hon vägrade åka buss trots att hon bodde i stan. På när hon luktade på något i gräset och inte kunde sluta nysa och vi aldrig förstod varför. På hur hon stannade med mig när du sprang hem och hämtade något, och hon var helt lugn trots att vi träffades för första gången. Vad hände med henne när du dog?
När vi fikade vid den nyinvigda lekplatsen och barnen hördes runt omkring oss. Visste du då? När du hittade vattenläckan i din lägenhet som inte täcktes av några försäkringar. Visste du då? Den där gången när du lånade våran dusch för att slippa cykla över hela stan till dina föräldrar och ändå bli helsvettig på vägen tillbaka. Visste du då? Att ditt liv snart skulle ta slut?
Jag tänker på dig, Johanna, när magnolian blommar i minneslunden. Där du begravdes för några år sen, och den stod i full blom. Jag hoppas du fann den frid du behövde där du är nu.
Den här boken… oj, vad jag har mycket att säga om den, och inte mycket av det är positivt. Jag ska erkänna att jag väldigt sällan tycker illa om böcker, kanske för att jag ofta väljer sånt jag tror att jag kommer tycka om, men den här… Oj. Oj, oj, oj. Faktum är att när jag kom hem efter att ha läst färdigt den (jag läste den enbart under stunder utomhus i den lilla parken som ligger här i närheten), så var jag så arg och frustrerad över boken att jag övervägde att bränna upp den. Och jag som inte ens tycker om att göra hundöron i böcker för att jag inte vill skada det bästa som finns. Ja, ni fattar.
När jag skulle ut och ta bilder på boken så frågade Eric om jag skulle fota den vid en soptunna… heh. Så han har ju absolut fattat hur illa jag tycker den här boken är. Kanske är det din favorit? Det är helt okej. Tydligen (enligt nån gammal Elle-tidning jag rensade igenom för nån vecka sen) så är det Vivienne Westwoods absoluta favorit också, så det kanske snarare är jag som har fel. Så vilken bok är det jag skriver om? Jo, den moderna klassikern som är Räddaren i Nöden av J.D Salinger. Eller Catcher in the Rye, på engelska.
På Goodreads gav jag den 1 av 5 stjärnor, och kände att det egentligen var lite för högt. Jag ville ju som sagt bränna den när jag kom hem och hade läst ut den. Så otroligt jävla dålig bok!? Har sällan känt så mycket inför läsning… I alla fall inte negativa känslor. Jag brukar i princip alltid ge böcker en chans, läsa ut dem, och sen känna som mest ”meh” och gå vidare till nästa. Men här… Oj. Oj är verkligen det bästa ordet.
Jag skulle läsa den här på engelska i skolan en gång, men kom på grund av mina problem med att läsa på engelska (i tonåren alltså) inte längre än första sidan, och sen sket det sig. Så när jag hittade den för typ ett år sen på second hand så köpte jag den. Jag menar – det är en modern klassiker! Såna ska man ju ha läst, eller? Och jag är så oerhört bitter över att jag betalat 24 spänn för den här skitboken. Tänk om jag hade kunnat köpa den för en krona på en annan second hand i stället, då hade jag inte haft lika dåligt samvete, men 24 spänn!? Och nu låter jag snål, men ja. Har man ingen inkomst får man ångra dåliga köp, tycker jag.
Nu känner jag att jag kanske behöver uttrycka varför jag tycker illa om boken. Jag ska försöka göra det uppdelat i två delar: en med och en utan spoilers. Här kommer den utan:
Holden Caulfield är en av de mest frustrerande huvudkaraktärer jag någonsin läst. Han är skriven för att vara det, så det är inte så underligt, men jag orkar helt enkelt inte. Han är slarvig, dum, lite elak, nervös, hävdar sig mot allt och alla, ironiserar, dömer och är allmänt… alla sidor man inte tycker om hos sig själv eller andra. Han klagar konstant, på allt och alla, och även om han inte säger det till folk hela tiden, så tänker han det och det är hans tankar vi får läsa. Utöver det saknar den helt och hållet handling egentligen. Man tror att boken ska komma någon vart och sen… är den bara slut? Men mer än så säger jag inte. Det enda som känns okej med Holden är hans relation till sina yngre syskon, som faktiskt är ganska fin stundtals.
OCH HÄR KOMMER DEN MED SPOILERS (och kom nu inte och säg att ni missade det):
Fan så frustrerande. Utöver att Holden är en urjobbig karaktär att följa, så är storyn helt enkelt inte särskilt intressant. Förutom några väldigt få stunder där man får lite insyn i hur det var i New York-området strax efter Andra Världskriget, så är det bara… mediokert? Han går i en skola, han hatar alla han bor med, han hatar sina lärare fast de försöker hjälpa honom, han struntar i skolan och till slut sticker han därifrån, och vad gör han då? Jo, han spenderar pengar, klagar på andra, hamnar i trubbel konstant för att han är kåt men egentligen bara vill ha en person som han inte har kontakt med längre, så han försöker (och lyckas ibland) utnyttja andra. Han är dryg, han är elak och han är ytlig, samtidigt som han klagar på andra för exakt samma egenskaper. När han försöker köpa sex vill han bara prata, när han bara vill prata så börjar han skrika, när han vill skrika så röker han. Ingenting är liksom rimligt? Mer då? Jo, men handlingen kommer ingen vart. Man får inte veta varför hans lillebror dog. Man får inte veta om han någonsin får kontakt med tjejen han egentligen tycker om. Man får inte veta hur hans relation med lillasystern fortsätter. Man får inte heller veta varför han helt plötsligt är sjuk och bor i Hollywood hos sin storebror, eller vad han är sjuk i. Man får ingenting mer än en utsnitt på ungefär en vecka i hans miserabla liv och irriterande hjärna. För att inte tala om det faktum att han är en rik, vit överklassunge som bara förstör för sig själv konstant?
Baksidan säger väl ungefär samma sak som jag känner om boken – en jävligt trist, grå bok. Skitbok. Skulle aldrig rekommendera den till någon. Förlåt om det här är fin favorit och du tycker att jag kritiserar den lite väl hårt. Till bokens försvar så ville jag verkligen se hur den skulle sluta. Och om du tycker om den (eller också hatar den) så får du gärna diskutera med mig i kommentarsfältet! Det hade varit kul att höra vad andra tycker om den.
Förra veckans spellista! Nu på en blogg nära dig. Eh. Ja. För nu är det dags att visa upp just det – förra veckans spellista. Och jag insåg precis att jag glömt att göra spellistan för vecka 18 offentlig, så har ni undrat över den så är den också öppen nu! Säg jättegärna till om jag missat det, för jag tänker inte alltid på att ingen annan kan se den förrän jag ändrar inställningarna. Men, förra veckan!
Jag visste att vi skulle hem till Falkenberg, och jag kände direkt att jag hade rejäla vårkänslor. För nu är ju den bästa tiden av våren – försommaren, eller senvåren, eller vad vi ska kalla den. Normalt sett är ju maj både den vackraste och den stressigaste månaden på året. Det känns som att allting alltid ligger i maj när det kommer till skola och jobb – avslutningar, deadlines, projekt som ska sammanfattas, nya saker som ska planeras inför sommaren och hösten, eller som ska avslutas innan sommaren börjar. För att inte tala om alla saker på helgerna, som konstrundor och evenemang och jag vet inte vad. Inget sånt i år, såklart, men förut.
Så spellistan speglar gamla favoriter. Sånt jag lyssnat på i just maj, tidigare år. Det mesta är runt 10 år gammalt, från en av mina första spellistor på Spotify (en hemlig en), men några är nyare än så. Den är glad, peppig, och känns ganska vårig. Som jag kände i förra veckan, alltså!
Som vanligt så kommer ni till spellistan genom att klicka på bilden, eller genom att klicka (här). Väldigt shuffle-vänlig om jag får säga det själv!
Hoppas er vecka har börjat fint, att helgen blir ännu bättre och att våren drar er med sig på samma sätt som den drar mig med sig. Kram på er! <3
Det har varit långhelg! Fast det vet ni ju redan, för de allra flesta har ju varit lediga nu i helgen. Kanske hade du ledigt på klämdagen i fredags, eller så jobbade du som Eric gjorde. Sen tog han ledigt i måndags dock, så vi fick en långhelg ändå! Och den långhelgen handlar det här inlägget om. För jag har, självklart, tagit en del bilder i helgen. Jag tror det kommer ett par utflykts-tips om ett tag, just från den här helgen, men tills vidare får ni det här.
Alltihopa började med att svärföräldrarna kom ner med en hund, som vi skulle ha över natten medan de sov på hotell. Vi gosade och han var mycket förvirrad (som alltid) över varför i allsin dar vi ska stå stilla när vi är utomhus? Tur han får godis efteråt, för annars hade inte ens den här snälla hunden gått med på att stanna såhär.
På fredagen hade jag eget ansvar några timmar, medan Eric jobbade och svärföräldrarna gjorde stan lite grann. Vi tog tre promenader – en kort, en lång när jag fick ta av mig jackan i värmen, och en bort till restaurangen där svärföräldrarna väntade för att äta lunch.
Hemma blommade min Rhipsalis igen (mer här), och utomhus blommade hela gatan längs med kyrkogården och bort mot St Knut.
Lunchen blev en varsin surdegspizza på Ciao, på uteserveringen med hunden liggandes under bordet. På bild syns något jag verkligen gillade – pizzasallad på rödkål! Mycket godare än på vitkål, skulle jag säga. Absolut en trevlig justering. Sen fick vi skjuts hem i bilen och katten kom och jamade från trädgården när bilen stannade. Älskar den katten så otroligt mycket.
Fick ett glas vin, satt och pratade lite i det varma uterummet en stund medan maten gjordes i ordning. Fick säkerhetsnålar av svärmor från kläderna hon köpt! På lördagen tog jag tydligen inte en enda bild? Men vi tog det lugnt, jag läste nästan hela den här boken (igen) och vi åkte och fikade hos Erics morfar som för flera månader sen fått dubbla doser vaccin.
På söndagen började jag dagen utomhus med frukost på trappan – min favorit. Jag får alltid sällskap av katten, den gulligaste, som alltid är leksen på morgonen och helst vill bita en i handen men också bli klappat på magen… Och när jag hade ungefär 5 sidor kvar av hela boken så kom mamma och pappa inrullandes på uppfarten med sin bil…
För vi skulle på utflykt! Till pappas gamla hemtrakter. Och där mötte vi upp gamla vänner till familjen som jag inte träffat på evigheter nu på grund av ni-vet-vad. Tillsammans gick vi en runda runt Lyngsjön på 2,5 km, och sen åt vi lunch och fika på ett par bänkar vid badplatsen där pappa lärde sig simma. Hälsade på farfar vid hans grav på Krogsereds kyrkogård. Och sen åkte vi en lång omväg hem i ösregn, längs Sveriges vackraste väg. Tydligen. Och den har absolut skäl för namnet, för vissa delar var så vackra att jag inte kunde sitta still i sätet…. hehe.
När vi kom hem hade svärisarna varit ute i trädgården hela dagen, och tyckte det var dags för lite fika. Så svärmor rotade fram några rutor Silviakaka ur frysen och satte på en kanna te, och så satt vi ute allihop och pratade igen. Både hunden och katten satt också med oss utomhus, så alla var samlade. Sen skulle hunden på kvällsmats-runda och jag erbjöd mig att rensa ogräs mellan plattorna i trädgårdsgången. Åh, trädgårdsarbete <3 Men efter en dryg timme började det regna, och jag fick pausa. Jag försökte fortsätta när det hade slutat, men det var för kallt och svårt att dra upp gräset, så det fick vara. Det värsta var i alla fall redan borta.
Sen tog bilderna från söndagen också slut, och vi var på måndagen! För söndagen var ändå bara en massa tid i uterummet med läsning (en utläst bok, två noveller och en halv påbörjad bok till ungefär…) och en härlig kvällsmat med grillade hamburgare och klyftpotatis… mmmm!
Men måndagen då? Jo, men då hade ju Eric ledigt! Så vi hade planerat att göra en liten utflykt bara vi två. Så vi åkte söderut med sikte på ett naturreservat där jag var med pappa för prick 10 år sen. På vägen stannade vi till i Eftra för att undersöka hur mycket man hörde motorvägen (lite för mycket, men kanske hanterbart), och vid Solhaga för att köpa fika! Som vi åt innan vi började vår promenad. Eric tog dagens MeMadeMay-bild, och jag hade på mig nästan 100% MeMade och loppat! Tycker mycket om det.
Såhär vackert var det! Rundan är kanske… max 1,5 kilometer lång? Men på några ställen var det väldigt sankt och blött, så det tog väl ungefär en halvtimme att ta sig runt den. Det är så vackert när solen skiner genom nyutslagna bladverk och vitsipporna tar över hela marken. Och så får jag väl erkänna att jag tycker det är väldigt fint med synliga stigar som leder bortåt in i skogen också.
Men sen var det dags att åka hem, för hunden skulle ut på runda vid halv ett ungefär. Så vi beställde en pizza på La Casa (Pulled Pork-pizzan är dregelvänlig, om vi säger så) och hämtade den på vägen hem. Liten omväg från var vi var, men det är det värt! Och så åt vi i uterummet, tog ut hunden på en runda i skogen och gick hem igen och satte oss och solade på altanen.
Och jag kände hela tiden att jag verkligen verkligen verkligen inte ville åka hem till Malmö. Men till slut blev det dags för skjuts till Halmstad för att ta SJ-tåget hem igen. Det var förseningar utanför Lund pga nån lastbil som hade vält på spåren, så vi kom hem en timme senare än planerat, men det gjorde inget för jag hann nästan läsa ut min bok. Och sen var vi hemma igen, och helt plötsligt var det också rätt skönt.
Och så slänger jag in ett par bilder från igår också! Inte för att de egentligen hör till helgen. Men jag bakade scones och åt till boken jag läste ut (jag har läst väldigt mycket den senaste veckan, så förbered er på bok-inlägg!), och så passade jag på att äntligen baka ut ena halvan av degen som låg i kylen redo för syltkakor. Jag gjorde dem med maskrosmarmelad från förra året, och de är så goda?! Och så tog jag en promenad ut till kyrkogården för att skriva lite, och få lite sol mot huden. Iklädd min senaste stickade sommartopp! Och så knyckte jag en klase syrén på vägen hem också, obligatoriskt om man bor i stan på våren, va?
Och nu blev det jävlarimig långt, så jag avslutar här. Jag är så glad att vi har möjligheten att ibland åka hem. Allra bäst när vi kan få skjuts och därför slipper tåget just nu. Men lite då och då trotsar jag motviljan att vara i närheten av andra människor för behovet av närheten till naturen. Och efter en sån här helg är jag alltid glad och energisk igen. Så mycket lite tystnad och naturupplevelser gör med själen.
Snart ikapp!? Ja, här kommer förra veckans spellista. En mens-vecka när jag mest av allt behövde lite lugn och ro, helt enkelt. Och stundtals lite pepp. Jag inser ju mer året går att jag verkligen är humörstyrd när det kommer till musik. Jag visste ju det till viss del, men att märka det såhär tydligt är verkligen spännande!
Den här veckan är det en salig blandning med låtar som för mig är vårkänsla, lite minnen och allt som är lugnt och fint. Men också starka texter, en ny favorit, och lite glädje. Jag har egentligen inte så mycket att skriva om själva listan, jag tror att den blir allra bäst att bara lyssna på!
Som alltid kommer ni till spellistan antingen genom att klicka på bilden, eller genom att klicka (här).
Vår! Allting blommar utomhus, nu börjar syrenerna komma igång här i Malmö, och allting doftar helt otroligt när man promenerar omkring i stan. Framförallt på mornarna. Åh, så mysigt det är! Den kanske absolut bästa tiden på året, faktiskt. Och inte bara ute är det fullt med blommor, nejdå! Även i lägenheten är växterna igång med vårblomning, minsann. Och nästan alla finns i sovrummet, dessutom!
Dels har vi min Oxalis, en underbar liten favorit som jag haft sen våren 2017 när vi flyttade till den här lägenheten. Den överlever ungefär allting. Den har blåst ner i golvet från fönstret, den har torkat ut, den har stått utan vatten i flera månader över vintern… den dör liksom aldrig. Självklart på grund av rhizomerna i jorden, men ändå! En favorit, som sagt. Vacker, lättskött och blommar fint. Dessutom ska den gå att äta! Men det har jag inte vågat testa riktigt.
En annan fin, som är den enda som inte står i sovrummet, är den här! Jag har lyckats artbestämma den förra året när den blommade för första gången, och är ungefär 99% säker på att det är en Rhipsalis micrantha. Oavsett vilket så är den en annan favorit, för jag fick sticklingarna av farmor. Sen låg de i en påse i ett halvår…. eh…. ja, och sen har den bara exploderat de senaste två åren! Den ska få en ny kruka om ett par veckor när jag orkat ta mig iväg och handla mer jord… Tills dess tror jag den kommer ha blommat fyra gånger till, för den blommar bara en blomma i taget just nu, och två av sex knoppar har hunnit blomma redan… väntar spänt på de sista fyra!
OCH! Den här, som först var en pytteliten stickling (den syns i det här gamla inlägget) som jag fick i utbyte mot en kaktus som inte trivdes här hemma, har äntligen blommat för första gången! En Tradescantia pallida, eller Purpurblad som den heter på svenska. Den har hunnit med tre blommor såhär långt. Eller om det är samma tre gånger, jag är lite osäker helt ärligt. Men när den blommar så får den alltså såna här urgulliga små lila blommor! Sen blommar den över på en dag och ser ut som att den vissnat, hehe. Eller så är det bara min, jag vet inte…
Och sist ut är den här Hoyan, som jag fick som rejäla sticklingar av en klasskompis för några år sen. Den har blommat ett par gånger redan, men den här gången slängde den ur sig tre blomställningar samtidigt! Tyvärr har en av dem vissnat, jag gissar på för dåligt med näring, men den här blommar i alla fall! Trodde först att allt skulle blomma samma dag, men jag fick vänta nästan två hela veckor på att Hoyan skulle slå ut… Jäkla seg ibland, alltså. Men fin! Och luktar gott, så det är alltid värt det.
Nu väntar jag på att min gröna Oxalis ska slå ut sina blommor (den dog nästan, men nu verkar den ta sig fint igen, om än långsamt!), och att ytterligare en växt i sovrummet ska slå ut sin blomknopp den har på gång. Vi får se om jag lyckas fånga bilder på det också. Annars är ju alla flöden fyllda med blommande buskar och träd, och det är ju kanske ännu finare!?
